I augusti 1915 inleddes första akten i ett spel som kom att vara i tre år. Ute i Europa rasade första världskriget som bäst. På ena sidan fanns tsarens Ryssland, på den andra kejsarens Tyskland och storhertigdömet Österrike-Ungern.

Den lilla staden Trelleborg kom att dras in i världspolitiken genom sitt geografiska läge. Via hamnen i Trelleborg kom mer än 60 000 krigsfångar att utväxlas.

Så här berättar signaturen Le Curieux, redaktören G P Quist, i Trelleborgs Tidningen:
Invalidutväxlingen börjar. Första båtlasten frigifna ryssar till Trelleborg. En beklämmande Marche funèbre.
Torsdagen den 12 augusti 1915 vid sextiden på kvällen, just lagom innan dimman lade sig tät och hvit öfver vattnen gled Sveabolagets ångare Aeolous under Röda Korsflaggan in i härvarande hamn med 250 från Tyskland frigifna invalida ryska krigsfångar ombord. Och därmed tog den på initiativ af Svenska Röda Korset öfverenskomna stora krigsfångeutväxlingen mellan Tyskland och Ryssland via Trelleborg sin början.
Då Aeolus gled in om hamninloppet bröt jublet löst bland de å däcken församlade ryssarna, ett jubel som dock kulminerade, då ångaren förtöjde vid kajen. Sedan jublet tystnat vidtog nästan omedelbart öfverförandet af invaliderna från fartyget, som var förtöjdt vid kolkajen i östra hamnbassängen, till Röda Korståget som växlats in på det utmed denna kaj löpande järnvägsspåret.

De syner transporten erbjödo vore upprörande. Anmärkningsvärdt var emellertid det goda humör, som knappast saknades ens hos de värst åtgångna. Af samtliga 250 kunde cirka 160 hjälpligt röra sig själfva. De öfriga, af hvika ett stort antal förlorat båda benen, måste af Röda Korsets sjukvårdare och soldater från bevakningskompaniet bäras upp i tåget. Ett tiotal voro blinda. Men att i öfrigt beskrifva alla de olika sätt, hvarpå dessa arma människor lemlästats af kulor, granater och frost med ty åtföljande amputationer, det vore ju att skapa en ren skräckmålning.

Sedan kaffe och the genom Automathotellets försorg serverats i vagnarna angick detta första invalidtåg kal 11 norrut på den långa färden upp till Haparanda.

Det blef nya glädjeyttringar. Så många som hjälpligt kunde stå voro församlade på perrongerna. De vinkade, gjorde honnör och under nationalsånger och hurrarop gled tåget bort förbi de hundratals svenska åskådarna som med blottade huvuden svarade ryssarnas hälsningar.

Så voro de sällsamma, gripande timmarna förbi. Vecka för vecka komma samma scener att utspelas här nere vid vår hamn. Men böra vi ej alla känna en stilla lycka öfver den vackra och välsignelsebringande roll vårt land spelar i denna Europas olyckstid?

Den 16 augusti kom det första invalidtåget norrifrån in på stationen i Trelleborg. Ombord fanns österrikiska och tyska krigsfångar på väg hem. Klockan var fem på morgonen och bara militärer, funktionärer och enstaka journalister fanns på plats vid ångaren Birger Jarls tilläggsplats.

Precis som fyra dagar tidigare var det en beklämmande syn att se de lemlästade soldaterna ta sig ombord på ångaren. Majoriteten av dem hade fått ben eller armar amputerade, många hade blivit av med båda benen och kunde nu bara transportera sig krypande.

Med på denna första resa var Elsa Brändström, den unga diplomatdottern som kom att bli känd under namnet Sibiriens ängel. Så här berättar G P Quist om henne:

Likt en god fe vandrade den unga kvinnan omkring bland Tysklands sårade och stympade hjältesöner. Hon räckte till öfver allt. Under hela de sex timmar, öfverfarten tog, unnade hon sig inte mer hvila än den kvart hon skänkte skrifvaren af dessa rader för ett oförglömligt samtal om verksamheten på ett krigslasarett i Petrograd. Hon räckte till öfver allt, utom vid framkomsten till Sassnitz, där officiella tyska personligheter kommo ombord för att tacka de svenska Röda Korssystrarna. Då var Elsa Brändström försvunnen under däck. Något tack för det arbete hon gjorde af ren och sann mänsklighet, det ville hon inte ha.

Den tredje september inträffade det första dödsfallet. Det var den österrikiske soldaten Jakob Hübler som avled på tåget från Haparanda till Trelleborg. Han begravdes den 6 september under militära hedersbetygelser och stort deltagande från stadsbefolkningen. Han skulle komma att följas av många fler olycksbröder, den långa resan från krigsskådeplatserna på Kontinenten och i Ryssland var påfrestande för de svårt skadade männen. Transporterna gick på tåg till Haparanda, medan överfarten över Torne älv sommartid gick på pråmar, vintertid med slädar. Tågresan genom Sverige tog flera ansträngande dygn i anspråk.

När kriget tog slut 1918 hade sammanlagt 63 463 soldater utväxlats via Trelleborg. Majoriteten var ryssar – 35 742. 22 123 var av österrisk-ungersk nationalitet, medan 3 717 var rikstyskar. 428 var av turkisk härkomst.