Sagor och sägner2018-12-22T22:59:11+00:00

Sagor och sägner

Trelleborg och Söderslätt har en lång historia. I årtusenden har människor bott och levt här på gränsen mellan hav och land.

En del av våra förfäders liv och leverne har bevarats till eftervärlden i de sagor och sägner som har sina rötter i bygden. 1940 sammanställde hembygdsforskaren Olof Christoffersson boken Sagor och sägner i Skytts härad. Så här skrev han själv i förordet:

Föreliggande samling av sägner berättade i Skytts härad har tillkommit i akt och mening att i skrift bevara dessa minnen från gångna tiders folktro. Dylika sägner har i många fall gått i arv från generation till generation inom släkter i vårt härad. Helt naturligt har därunder mycket av den ursprungliga sägnen förvanskats, mycket glömts bort och mycket lagts till. Detta visas kanske bäst av att en sägen kan uppträda i flera olika variationer men med sanna grundtema. Mycket ofta innebär det stora svårigheter att konstatera grunden till en sägen. I många fall har helt naturligt vidskepelsen och rädslan främst varit orsaken till en sägens uppkomst.

Med utgångspunkt i Olof Christofferssons bok har vi publicerat en del av de berättelser som än i dag lever kvar i Trelleborg och på Söderslätt. Vem vågar vara helt säker på att Ehrenbuschen inte far till Rydsgård på julnatten eller lura Albäckafrun?

Härsebacken i Västra Alstad förknippades i gamla tider med troll vars vilja att leva i samförstånd med människan inte alltid var så stor.
På backen som är en naturlig höjd, stod på 1800-talet ett offertorn, träd, som var mycket stort eftersom ingen vågade röra dess grenar eller rötter. På St Hans afton, midsommar, offrades styvrar i varierande antal för ting som man önskade. Nedanför backens nordvästra fot fanns en helig offerkälla vars vatten rann söderut.
Även om Härse- eller Hirsebacken inte var någon ättehög så beboddes den likafullt av troll. Enligt folktron var dock trollen mindre farliga när deras torn, trädet, fick växa ifred. Den som skulle ge sig i kast med ett sådant träd måsta ha en mycket väl slipad yxa. Han fick också bereda sig på att vara den första som trollen skulle straffa för begångna oförrätter. Den som gav sig på ett heligt träd riskerade att bli både lam och lytt.
Härsebackens troll var inte av det beskedliga slaget. En gång när de var ute på ägorna till Dalensgården som låg norr om backen, fick de tag på en bondkvinna och förtrollade henne. Nu tvingades kvinnan bli Härsetrollens hjälparinna och som sådan gå osynlig kring i gårdarna och för trollens räkning suga musten ur vörten.
Så småningom upptäckte man i prästgården att någon tog kraften ur drickat, och då passade man på att fånga in alkoholtjuven. Då upptäcktes det att det var den bondkvinna som försvunnit spårlöst sju år tidigare. Under åren som gått hade mannen hunnit gifta om sig. Nu stod här där med två hustrur, men det visade sig att dessa kom utmärkt väl överens. För att trollen inte ännu en gång skulle få makt över den första hustrun sade hon ifrån om att ingen fick skynda på henne.<
Allt gick väl en tid, men så skulle det bakas i gården. När bonden hade ugnen uppeldad skyndade han på kvinnorna med baket. Då försvann emellertid den första hustrun genast. Så småningom hittade man hennes ben renskrapade på Härsebacken. Trollen hade gjort sitt.
När trollen gjorde sina vandringar kunde man ibland se dem som så kallade lyktegubbar eller joremålare som de också kallades. Ibland låg Härsetrollen och solade sig. Lilla Alstads sista höre, Hammaren, har berättat hur han flera gånger sett trollen i skepnad av en stor orm som i flera ringlar låg och skimrade som guld i solskenet.
Den sista gången som Härsetrollet visade sig var vid ett svårt åskväder. Trollet sökte skydd under takskägget på ett gammalt hus i Lilla Alstad, byasträdet nummer 7. Husmannen kom just hem och såg trollet springa in under taket i form av ett rött eldnystan. Han fick brått att med en stång peta bort trollet för han var rädd för att åskan annars skulle slå ner i hans hus. Efter mycket besvär fick han rivet ner trollet. I samma stund som nystanet for ner på vägen var Asator där och knäckte det med en rejäl smäll med sin hammare.
På den plats där Härsetornen stod sägs det att man funnits en hel del gamla mynt. På landsvägen mitt för backen sägs det att man om nätterna kunde se begravningsprocessioner som stilla och tyst tåget mot Västra Alstads kyrkogård. Efteråt kunde en stark liklukt kännas, berättas det.
Också i Prästhögen bodde det troll. Enligt sägnen kom två troll, förklädda till vackra unga flickor till danstillställningar där de med nöje deltog i muntrationerna. Drack gjorde de emellertid aldrig. Det berättas att en gång ville drängarna i Bösarp att flickorna skulle dricka ett glas vin med dem. Töserna sa bestämt nej, och då kastade drängarna på skämt vinet på dem. Då blev trollen så förtörnade att de begav sig hem och lovade att de aldrig mer skulle gästa festerna i Bösarp. Och inte nog med det – ungdomarna i Bösarp skulle aldrig mer kunna samlas till dans utan att det skulle bli ovänskap och bråk om byns pigor.

Att inte hålla sina löften kan få vådliga konsekvenser, inte minst om den man lovat besitter övernaturliga krafter. Det fick Anders Möller, möllare på Hallamöllan, bittert erfara…
Hallemöllan stöd i det som fordomdags var Trelleborgs nordvästra del. Idag lever namnet kvar i form av gatunamn som Ola Möllares väg, Möllegårdsvägen, Kvarnvingen och Hallabacken. Möllan revs i början av 1900-talet och var enligt Olof Christoffersson en av de äldsta och mest egendomliga i byggnadsstilen.
1615 bodde Anders Möller på Hallemöllan som med den tidens språkbruk kallades för Hallebierje Mölle.
På väg hem från en tillställning i Skanör passerade Anders Möllare Albäcksbacken där Albäckafrun bodde, eller måhända bor kvar än idag…? Möllaren kom på ett trevligt kalas med alla trollen, men feststämningen tog slut när han råkade slå sönder ett glas. Albäckafrun ville ha betalt för glaset, och det ville hon ha i ett trekronorsmynt, alltså ett mynt som var stämplat i tre olika konungariken med tre kungars stämplar. Sedan möllaren lovat att återkomma och betala med ett sådant mynt, fick han gå för att återvända hem.
Väl hemma glömde emellertid möllaren bort sitt löfte. Albäckafrun glömde dock inte – hon sände tre kvällar i rad tre poge i röda pickelhuvor för att kräva honom. Betalade han som han lovat så skulle han och hans efterkommande få stor rikedom. Skedde inte så skulle familjen bli helt utarmad och dö ute i tredje led. Ingen skulle därefter med framgång kunna sköta gården förrän den brunnit ner tre gånger. Dessutom skulle på gården alltid någon vara sjuk – människa eller djur.
Anders Möller tordes inte gå nära Albäck under lång tid framöver. Efter sju år hade han emellertid glömt bort det hela och passerade åter ån på sin väg hem från ett nytt gille i Skanör. På återvägen var han glad i hågen när han passerade Albäckafruns boning.
Hon stod emellertid på lur och bjöd upp den falske mjölnaren till en dans som varade ända till dess att solen gick upp. Då slängde hon ut den stackars mannen på backen. Här hittades han död, med uppslitna skor, strumpor och fötter och med skornas ovanläder uppvikt över benen.
En annan version berättar att mjölnarens kärra tappade ena vagnshjulet just när ekipaget passerade Albäcksån. Resultatet blev lika fatalt. I Olof Christoffersson bok nämns också att i verkligheten lär en möllare på Hallamöllan ha omkommit i ett svårt oväder på kustvägen.

För många år sedan fanns en präst i Fru Alstad som hade varit i Tyskland – i Wittenberg eller Greifswald – där han hade studerat svartkonst. Prästmannen hade lärt sig sin konst så grundligt att till och med Hin Håle själv var rädd för honom.
Då hände det sig att en kungadotter i Danmark hade utsatts för ett spöke och blivit så besatt att ingen kunde driva det onda ur henne. Flera av de mest lärda biskoparna i landet försökte, utan resultat. Självaste ärkebiskopen gick bet på uppgiften. När han försökte dansade kungadottern framför honom medan hon läste följande rim;
Ja forr ingen bäver
om så hele jorden går i gång, går i gång
mer än som forr Skåneprästen i Frie Ahlsta
Då befallde kungen att det skulle sändas bud efter Skåneprästen i Froe Ahlsta. Denne visste inte vad det var fråga om utan kom med ånen i halsen till kungen och frågade vad som var å färde. Jo, kungens dotter var ju sjuk och ingen hade kunnat hjälpa henne. Flickan var rent besatt och kungen själv hade hört den lede tala genom sin dotters mun.
Alstadprästen hade inte sina svartkonstböcker med sig till Danmark. Han begärde att få ett rum för natten, så skulle han se vad han kunde göra. På något sätt skulle han säkert kunna bota henne. Han var dock så trött av den hastigt påkomna resan att han inte kunde uträtta något genast. Kungen såg hur utmattad prästmannen var och gav honom ett enskilt rum.
Så snart prästen blev ensam frammanade han Hornpär och befallde denne att bege sig till Fru Alstad och hämta böckerna. Inom en timme skulle han vara tillbaka i rummet hos prästen. Den lede for i väg i farlig fart genom samma fönster som han kommit in och en timma senare var han åter med den begärda litteraturen.
Under natten gick prästen genom sina böcker och så snart det var dager inställde han sig hos kungen. Strax fick han träffa dottern. Prästen teg stilla och slog upp sin bok och började läsa en formel så att den onde började pive å gnälle. Därefter tog prästen och stack ett hål i fönsterblyet med en nål. Genom hålet manade prästen att den onde skulle fara ut. Nu kunde alla höra hur han jämrade sig när han skulle göra sig så smal att han kunde komma ut genom hålet. Så snart djävulen var utdriven genom hålet, satte prästen i en blypropp och sa – Nu är prinsessan frälst!
Kungen ville ha besked om vad utdrivningen skulle kosta honom, men prästen gav svaret att det inte kostade något alls. Det var svartepetter som fick kungen att fråga – ty hade prästen begärt betalning hade signelsen varit värdelös. Kungen insisterade och ville betala, men prästen envisades med att inte ta emot något. Medan de gick och resonerade kom de ut till fejelsemiddingen, skräphögen, där det låg ett mycket stort stycke nersmält bly som var utslängt bland fejelsen, soporna. Prästen sa att blyet kunde bli tak till en hel lannbokirke.
– Behöver du det så ta det, sa kungen. Prästen tackade och tog emot, eftersom det var utslängt kunde han utan bekymmer ta emot blyet.
Prästen manade åter fram den utdrivne djävulen och befallde honom att ta med blystycket på nacken och knixe åv me de till Froe Ahlsta kirke. Hin håle tvingades utföra ordern och taket var mycket, mycket tungt. Liten börda är lång väg tung heter det, så också den här gången. När han kommer nära Fru Alstad kyrka skall han uppför den branta backen. Då trampar han så hårt att han trampar genom jordlagren ner till en vattenådra och sålunda uppstår Fru Alstads offerkälla.
Det berättas att blyet på kyrktaket i Fru Alstad var så speciellt att människor gick och skar av det till öronringar och annat. Det lär också ha smälts bly över sjuka människor, bly från middingen i Danmark….

uppifrån.
Himmelsbrev eller bindebrev kallades kuverten som föll ner från himlen och angås besitta magisk kraft. Åtminstone ett sådant brev lär fortfarande finnas bevarat i Skytts härad.
Att vara ägare till ett himmelsbrev ansågs vara en stor fördel. Detta skyddade sin ägare mot alla sorters olyckor, såväl uppkomna av eld som vatten. Dessutom såg brevet till att ge sin ägare evigt liv och salighet. Med tanke på den svavelosande lydelsen vågade man knappast annat än att underställa sig kraven….
Det brev som Olof Christoffersson hänvisar till i sin bok Sagor och sägner i Skytts härad skall ha fallit ner från himlen i Vemmerlöv. Det är skrivet med gammaldags sirliga bokstäver med svart bläck på ett stort pappersark. Runt arket finns tre bläcklinjer ritade vid sidorna, och två i ovan och nedankant. Mellan de översta linjerna finns två blomkrukor ritade med svart och rött bläck som flankerar texten Himmels Bröf. Blomkrukorna har två öron och rymmer tulpaner och liljor i rött och svart bläck.
Himmelsbrevet har följande lydelse:
Meniska wänd om Betänk och Begråt Dina synder och wänd om Dig för Ty om icke Enkor hade waret med Deras faderlösa Barn och med deras gråtande Tårar. Då hade här Inthet Komet något Regn eller Blifwet någon gröda på årstid om wänder eder Säger Jag ty jag Sielf Jesus christus hafwer skrifwet detta Br��f med min egen hand på min anda eller Till en San omwändelse ia Bara meniskan omwänder så skal här Blifwa sådan wäl Signelse och gröda på iorden o, att barnet skal springa I moderlifwet ja om meniskan wille omwända Sig at om woro 100 åhr gammal. Så skal hon wara så ung Som I sin fägring Som hon ej woro mera än 50 och mera om han woro 50 åhr så skal han icke wara mera Til sistone än som han wore mera än 20 åhr höjfärdiga meniskor om wender eder med edert krusade hår och med edert brokota Band och Den som detta Bröf hafwer och det hos sig bär och låter Lösar wart han komer han är wälsignad med den är icke Tror han är förbanad omwänder eder från banande och Sweriande hatande och kifwande emot warandra den ende me Den andre den ena äkta maken önskor Den andra Den onde i våld til kropp och Själ om wänder edor Säger jag Ty änglarna i hemelen gråter och Ropar Wes och är förbandelse för edert arbeta Som ni gören om Lördagar efter middagen I hafwen til räkeliga Dager nog derför håll min Sabat och helgar honom Så skal heren wälsigna edert mat och dryck hos honom j Guds upen Barliga skrift Som är skrifwen med förgyllta Bokstäfwer at war och en Som arbeter å Söndagen han är förbanat men den med andäktiga böner går till körkan och icke Kråsa eller Smycka edert hår Till högfärd eller skall her blifwer Sådant krig att blods utgutelse at den enna skal åta köttet och dricka Blodet af den andra och i skolen ätta bräskan af eder Soner och Döttrar Barken utaf Trän som jag Gus Sielf skrifwet med Den andra i skullen icke göra Stråmpor om Sabat många Synder som Sandkornen på hafsens botten och Löfwen på träen och gräset på marken och Stiernorna på min höga himmel Så skall de eder alle förlåtna warde om I mig Tror men den där icke Tror han är för Banad och hans Barn skal få en ond död och pinas uti helwetet, men den som detta bröf hafwer i sit hus skall warken eld eller watten göre någon skade.
Under själva brevet finns två streck tvärsöver arket. Strecken hålls samman av snedställda kors och smyckas av tulpaner och andra blommor. Där under står att läsa:
Detta bref hänger uti wärkenes stads Kyrka och inge wet på wat det hänger. När man tager efter det Så hissar det sig up men när man wil sig til andakt utskrifwa läger det sig neder på iorden och breder ut sina Blader omskrifwet år 1799, omskrifwet år 1817. Detta Bröf hörer Christopher Olsson Till i Wemmerlöf 1817.

Det finns en lång rad sägner om stenar på Söderslätt. Gemensamt för dem alla är att det gäller att behandla dem med respekt… Det har en och annan slättbo fått erfara under århundradenas lopp.
På kyrkogården i Fuglie står en runsten med en både lång och innehållsrik historia. Det berättas bland annat om den att för många år sedan tyckte en bonde i trakten att runstenen skulle passa bra som lestolpe vid hans fehave. Därför bestämde han sig för att ta hand om stenen. Men det visade sig vara en svår uppgift – trots att de var många personer om jobbet så gick det knappast att rubba stenen. Med stor möda lyckades de så småningom få ner den från högen och fått spänt för flera par hästar för transporten till gården.
Emellertid visade det sig snart att så fort stenen kommit till sin nya plats så blev bonden sjuk och fick ingen frid om nätterna. Sålunda kom det sig att stenen aldrig blev uppsatt som grindstolpe eftersom ingen orkade, hur mycket det än ansträngde sig.
Efter att stenen hade legat vid gården ett tag beslöt sig bonden för att föra stenen åter till sin gamla plats. Det spökade nämligen så förfärligt på gården att han ville bli av med den. När bonden och hans mannar nu lade stenen på vagnen så gick det mycket lätt. Vis av tidigare erfarenhet spändes två par hästar för vagnen, men det visade sig vara helt onödigt. Trots att ena paret spändes ifrån så behövde de resterande två knappast dra något alls, vagnen gick av sig själv tillbaka till den gamla gravhögen. Väl framme vid högen kunde ett par man bära den upp hur lätt som helst. I förskräckelsen tänkte de dock inte på hur de placerade stenen, utan den kom med översta ändan neråt. Sålunda hamnade texten upp och ner….
En annan historia om samma sten berättar att den togs ner för att läggas som bro över en bäck mellan Steglarp och Fuglie. Mannen som skulle utföra arbetet varnades i förväg av trollen i bäcken, men han brydde sig inte om detta utan tog stenen i alla fall. Han behövde fyra hästar för att dra ner stenen från högen. Men stenen bragte bara olycka över mannen – trollen lät honom inte vara ifred utan hotade med kreatursdöd, brand och sjukdom. Så småningom beslöt sig mannen för att återbörda stenen. Två hästar klarade det jobbet galant och stenen fördes åter upp till ättekullen.
I Tommarp talas det om ett stort granitblock, Syllestenen, som en gång i världen måste han ha varit väldigt gigantiskt. Sägnen vet berätta att den slängdes dit av en jätteflicka från Gelles släkt i Gislöv. Hon siktade på Tommarps kyrka men missade, stenen hamnade mellan gårdarna nummer 2 och 6.
Stenen kallades också för Syltan, ett namn som den fick sedan skalden Tegnér i Lund besökt Tågarp som då ägdes av en präst med sex söner och fem döttrar. I sällskap med dessa lär skalden ha ätit meaftan på stenen.
När järnvägen mellan Malmö och Lund anlades kastade byggarna begärliga blickar på stenen som skulle kunna komma väl till pass vid ett brobygge. Ägarinnan Sissa Nels Schöns fick ett bud om femtio kronor för stenen.
– Tyr inte, sa Sissa, som då fick budet dubblat. Inte heller detta antog hon utan erbjöds 200 kr. Men icke;
– Nä sir ja. Stenen ska lie där han lier te ett minne etter hanom som skröf Frickoff!
På gården Svartesjö fanns en bautasten som kallades för Höjesten. Den skall ha sprängts sönder strax efter enskiftet. Enligt berättelsen skall stycken av stenen ligga i grunden till Svartesjö gård och gubben som bodde under stenen har sedan dess spökat i gården. Om nätterna har man sett en krokryggig man med röd pickelhuva. Han sitter på stenen och ryer pive och under stenen har hittats en massa piverag.
I närheten av Dalköpingebron fanns Luggstenen. När man i mitten av 1850-talet skulle bygga prästgården i byn ämnade man spränga sönder stenen och använda den som byggandsmaterial. Två personer, hemmastadda i konsten att spränga sten, fick uppgiften. För att komma i rätt sinnelag inför arbetsuppgiften köptes det ut en del brännvin. Under några dagar vågade herrarna – under inflytande av brända och destillerade drycker – ge sig i kast med stenen. Det föll sig dock inte bättre att på den andra natten blev en av sprängarna dödssjuk och avled senare. Då vågade inte hans kollega fortsätta, och ingen annan vågade heller ge sig i kast med stenen.
I samband med att järnvägen Trelleborg-Rydsgård byggdes på 1890-talet fick järnvägsingenjörerna några småländska rallare att ge sig på stenen. Delar av denna användes till bro och kajbyggnadsmateral vid banbygget.

Det gäller att veta vem som står för hyreskontraktet. Det fick i alla fall en fattig skomakare erfara för många, många år sedan.
Denne man bodde med sin familj i ett förfallet hus som han hyrde av en förmögen bonde på Söderslätt.
En dag skulle skomakaren bege sig in till stan för att köpa läder och andra förnödenheter. Av den anledningen bad han bonden att få låna häst och vagn. Jo, det kunde han få mot att han gjorde dagsverken hos bonden;
– Men, tillade bonden, är du inte tillbaka innan kväll och om hästen då är svettig så kommer jag att vräka dig och din familj ur huset, och sen kommer Hin att ta dig med hull och hår. Skomakaren lovade att vara tillbaka i god tid och köra sakta.
När skomakaren var klar med sina ärenden i stan och var på väg hem, hann han upp en finklädd herre, klädd i svarta kläder, krage och cylinderhatt. Den fine herren bad att få åka med ett stycke, och de kunde skomakaren inte neka. När de kört en bit orkade hästen knappt inte dra kärran längre, och tillika blev han svettig. Nu blev skomakaren rädd och sa – det är kanske bäst att herrn stiger av. Han berättade anledningen, att han lovat bonden att hästen inte skulle bli svettig och de konsekvenser detta skulle kunna innebära.
– Det var inte farligt, svarade den fine herren, det ska vi nock ordna, men eftersom du är skomakare kan du gärna uträtta ett litet arbete åt mig, vi kör in här på den här avtagsvägen, jag bor här alldeles strax bredvid.
Skomakaren tvekade – han hade ju bråttom hem. Men han ville inte neka den fine herren, helst som han sa sig bo så nära. Han skulle väl inte kunna bli försummad av att köra dit. Alltså vred man in på avtagsvägen, där ekipaget stannade vid ett hus som skomakaren aldrig sett förut. De båda männen steg in. På golvet låg fullt av gamla läderbitar som inte dög till någonting, skomakaren kände igen flera av sina egna läderbitar som han slängt bort just för att de var odugliga.
Skomakaren frågade den fine mannen varför en så fin herre som han samlade på sådant snavs. Jo, svarade denne, när ni skomakare slänger bort odugliga läderbitar brukar ni säga att dom slänger ni till Hin Håle och då tvingas ju jag att plocka upp dom. Skomakaren blev rädd när han upptäckte vem den fine herren var, dessutom tänkte han på bondens ord: är du inte hemma innan kväll tar Hin dem me hull och hår.
Hin såg att skomakaren blev rädd och sa lugnande: Jag vet alltsammans, du ska inte va rädd för mig, långt mindre för bonden. Nu vill jag bara att du tar mått till en sko åt mig här på denna foten – här visade Hin sin hästhov – och tar en av dessa läderbitar och syr en åt mig. Skomakaren letade bland läderbitarna men fann ingen som var stor att bli till en sko. Skomakaren så då att han skulle ta av sitt eget läder och sy en sko åt Hin.
– Nej det går inte för sig, sa Hin, men om sådant får vi talas vid senare. Men protesterade skomakaren, nu har jag uppehållit mig här så länge att jag inte hinner hem till kvällen, och nu blir jag vräkt från min bostad.
Det är inte så farligt, lugnade Hin, du ska vräka bonden istället och jag ska visst inte ta dej me hull och hår. Hur så, undrade skomakaren, och då tog Hin fram ett tungt järnskrin ur sina gömmor och gav till skomakaren;
– När du nu kommer körande in på gården, så stor bonden där och ser att hästen är svettig, han svär och skäller för att du kommer hem så sent, och så kallar han på några karlar och ger dem befallning att gå ner till ditt hus och vräka ut din familj och ditt bohag. Med då tar du fram det här skrinet och frågar bonden hur mycket han vill ha för gården och allt vad han äger.
Bonden kommer naturligtvis att tro att allt detta är skämt och att du varit i staden och supit och han nämner en hisnande summa. Du ska inte pruta, för jag tror att i skrinet finns pengar så att det räcker. Då går ni in, karlarna, bonden och du och räknar upp pengarna, skriver kontrakt och sen ger du bonden order att vara borta inom tolv timmar. Så är gården din. Bonden kommer gladeligen att gå på det här.
Precis så här gick det också till när skomakaren kom hem. Nr man skrivit kontraktet fann man att i skrinet fanns en mängd mynt och sedlar, guld, silver och koppar. Bonden hade begärt en summa för sin gård, mycket större än vad alltsammans var värt men pengar fanns det så det räckte. Det stämde exakt på öret och glad i hågen gav sig bonden iväg till sitt hus.
Bonden satt upp och räknade pengarna natten lång. Så småningom la han skrinet under huvudkudden men han kunde inte sova, steg upp och räknade pengarna igen. Äntligen föll han i orolig sömn frampå morgonen. Strax före dagningen vaknade han igen, och skulle åter räkna sina pengar men fanns nu att allt förvandlats till piverag, avbrända tändstickor, cigarrstumpar och annat avskräde. Då blev bonden så arg att han genast gick ut och hängde sig i ett träd.
När skomakaren kom hem berättade han hela historien för sin familj, visade kontraktet men ingen kunde läsa och ville inte heller tro på den fantastiska berättelsen. Också dom trodde han supit i staden. Skomakaren kunde inte sova av ren glädje och först fram på morgonen slumrade han till, med ljuva drömmar.
När han vaknade var det ljusan dag. Han gick genast för att ta sin gård i besittning. På gårdsvägen, nästan ända framme vid gården, stod den fine herrn. Godmorgon, tack för i går, sa Hin, Gomorron tack för det, svarade skomakaren.
Ja, sa Hin, nu står vi här båda för att ta var sitt i besittning. Var sitt? Hur så? svarade skomakaren. Jo, du är kommen för at ta gården, och jag är kommen hit för att ta honom med hull och hår, sa Hin och pekade bakåt över axeln med tummen mot bonden som hängde i ett äppleträd i trädgården.

Heliga vårdträd har spelat en viktig roll i människans liv och leverne på Söderslätt under tusentals år.
De flesta var ask-träd, planterade framför boningshuset. Att det var just asken man valde som vårdträd är antagligen en rest från forntiden där asken Yggdrasil, världsträdet, hade en central betydelse i asatron. I den nordiska gudasagan sägs bl.a. asken Yggdrasil var det härligaste träd i världen. Dess trenne rötter nådde djupt ner i underjorden därur hämtande kraft och näring åt världsalltet. Dess grönskande krona sträckte sig upp ovan gudars och människors boningar samt överskyggade hela världen med sina skuggrika grenar. Vid varje rot fanns en källa med motsvarande underjordsrike. Från dessa källor hämtade världsalltet din livskraft.
Asken fortsatte att hållas i vördnad och valdes därför gärna till vårdträd. Trädet planterades gärna nära boningsrummen så att rötterna kunde växa sig ner till vättarnas bostad under golvet och därifrån dra fukten ur huset. En annan av askens fördelar var själva träet, som var oöverträffat till slavoln, den del av slagan som slog i säden vid tröskningen.
Enligt gamla anteckningar planterades mellan byastenarna ofta askträd i vars skugga byastämmorna hölls. Enligt folklivsforskaren Olof Christoffersson finns det mycket som tyder på att asken ända in i vår tid betraktades som ett heligt träd. Att fälla en gammal ask som stod på den gamla ärvda gårdens tomt kunde stå ägaren dyrt. Han kunde drabbas av allt från att lyckan försvann till sjukdom eller rentav ond, bråd död.
Före enskiftet fanns vid gården nr 16 i Fru Alstad tre stora askar. Gården var högt belägen på backen söder om kyrkan. Enligt berättelsen hade träden inte vuxit mycket från 1700-talets slut till mitten av 1800-talet. Träden var emellertid i kraft av sin höjd synliga vida omkring och fungerade rentav som sjömärke jämte kyrkan. Berättelsen vet också att förtälja att träden var så höga att från dess toppar kunde man se hur Köpenhamn brann efter engelsmännens bombardemang i början av 1800-talet.
Andra viktiga träd på Söderslätt i forna dagar var päron och hylle, fläder. Päronträd planterades gärna vid stug- eller kammarfönstret och man tordes inte hugga ner dem. En självsådd hyllebuske i en gammal bil eller mellan uthuslängans grundstenar betraktades med särskild vördnad. Att skada ett sådant träd eller att förorena platsen ansågs som mycket farligt för då skulle hyllekäringen straffa förövaren med s.k. hylleskål, ett slags kliande utslag. För hylleskål fanns inget annat botemedel än att tre torsdagskvällar i rad tvätta sig i osigder, osilad, komjölk, vilken man sedan skulle slå till en annan hyllebuske under tiden man läste följande avbön: De ger ja dej o de dina, om du vill la ble mej o de mina, o förlåt me forr ad ja varet dej forr när. Därefter skulle man tigande gå till sängs och inte säga någonting förrän solen var uppstigen nästa morgon.
När hyllet om hösten tappat sina blad hänger de svartröda bärklasarna kvar. Förr i världen rördes bären aldrig av folket efter som de skulle vara ti Herrans fule, fåglar. I senare tid användes de dock ofta till saft, något som tyvärr glömts bort i våra dagar. Hyllebärssaft är mycket vitaminrik och serverades gärna varm när man var förkyld.
Blommorna däremot har alltid varit tillåtna att plocka till husbehov, och av dessa gjorde man hyllete som dracks vid förkylning. Detta ansågs vara helt enligt hyllekäringens vilja. Hon var sträng men rättvis, begärde inte att få bre ut sig var som helst men fordrade dock att man skulle fråga henne om lov innan man började hugga i rötterna på en buske. Glömde man bort att be om lov straffades den skyldige med svår tandvärk eller andra sjukdomar av hyllefroan.
Hyllekäringen brukar visa sig om julafton. Då berättas det att man kunde se henne sittande i den äldsta och största hyllebusken, klädd i grön kjol, röd tröja och med förkläde med svarta, röda och gröna ränder. Huvudet var bart och kvinnan hade vackert lockigt, utslaget hår i blonda och röda nyanser. Det var brukligt att offra lite julgröt åt henne för att få god gröda, hyllekäringen hade nämligen makt att skydda var jorden gav.
Fotnot:
Att göra hylleblomssaft är både lätt och mycket gott. Plocka cirka 60 klasar i full blom, lägg i en spann, häll över 3 kilo socker och 3 liter kokande vatten samt 5 citroner i skivor samt lite natriumbensoat för konserveringens skull. Låt stå i 6-7 dagar, rör om då och då så sockret löser sig. Sila och häll upp i flaskor, frys in eller kylförvara. Njuts kall!

Under historiens gång har det funnits ett otal teorier om hur Trelleborg fick sitt namn. Inte minst under 1800-talet engagerade denna fråga de lärde.
Idag är dock den förhärskande teorin att namnet kommer från de snedställda treller som håller Trelleborgens pallissad på plats. Det gör dock inte följande historia mindre intressant;
En annan teori som placerar namnet Trelleborg tillbaka i vikingatiden är att det skulle anspela på trälarnas stad. Under sina långväga färder hade våra förfäder tagit tillfånga en del krigare, kungadöttrar och söner, som fördes tillbaka till Norden. Under långa vinterdagar roade sig vikingarna med tärningsspel där man använde fångarna som insatser. När våren kom bröt man sitt läger och gav sig ut på nya äventyr. Kvar blev bara gamla och sjuka, kvinnor och barn som fick ta hand om och vakta trälarna och fångarna.
En natt lyckades emellertid dessa bryta sig ut och tände eld på gårdsbyggnaderna. När de boende försökte fly undan lågorna blev de ihjälslagna och kropparna kastades in i elden. När alla var döda gav sig skaran av trälar iväg till nästa gård där de upprepade manövern. För varje gård som brändes blev skaran av trälar allt större eftersom dessa släpptes fria innan gården stacks i brand. Så småningom drog hela sällskapet ner mot kusten. Sitt uppehälle klarade de genom jakt och fiske.
När de kom fram till havet stötte de på några stenkojor, täckta med ris, tång och torv. De beslöt sig för att slå sig ner här. Trälarna visste vad som väntade dem om de blev upptäckta och började därför bygga sig en borg. I skogarna runt omkring hämtade de timmer och byggde på den högsta punkten en stark pallissad. Innanför denna reste sig snart en mäktig borg, belägen på Järabackens höjder. Runt pallissaden grävdes en grop, som förbands med en å i närheten.
När sommaren var till ända kom vikingarna hem och beslöt sig då att förfölja de förrymda trälarna och fångarna. Gång på gång försökte de storma borgen, men utan framgång. För att minnas sitt förflutna beslöt sig de nu fria männen att döpa sin borg till Trälarnas borg. Nybyggarna ingick sedermera fostbrödralag med till en början skygga ortsinnevånarna.

Husrån kallas ett mystiskt väsen som enligt folktron finns på varje gård. Det gällde för husbondfolket att stå på god fot med sina husrån.
Husrån visade sig på dagtid i skepnad av en padda, vilken om den påträffades inne på gårdsplanen skulle tas med en träspade och kastas över hustaken, ut från gården.
Husrånen sades bo i jorden under husen, allra helst bosatte de sig under ladugården. I allmänheten var husrånen godmodiga. Emellertid var de mycket noga med att alla redskap och verktyg plockades undan efter dagens slit. Att så skett kontrollerade husrånen varje natt.
Om så inte skett kunde man råka ut för ett farled aló hela natten. Det fick en snickare erfara som glömt att ta bort hammare, hyvel och yxa – med dessa redskap förde husrånen oväsen natten lång.
I Lilla Alstad bodde för länge sedan en familj på ett mindre hemman. De hade mycket otur med sina kreatur, men orsaken därtill kunde de inte utröna.
En vacker sommardag skulle moran i familjen gå till slåtterfolket med middaftan. Kvinnan var i välsignade omständigheter. Just som hon satt där hos arbetsfolket kom en stor tjock skradepogga . Till denna sa kvinnan – Du e jo lie dan som ja o do e du vell lysten. Kom so ska du få smage min äggekaga. Kvinnan kastade en bit till paddan med orden de kan du få smoge så får vell ja osse varre me po din barnsöl.
Tiden gick och kvinnan glömde bort det hela. En kväll kom dock en piga till bondmoran och hälsade från sin mor och sa att nu var det tid att komma, för nu skulle det bli barnsöl. Kvinnan mindes inte sitt skojande med paddan och frågade därför vem budet kom ifrån. Då svarade pigan att det var från den som fått smaka av morans äggakaka i somras. Då mindes kvinnan, men sade sig inte veta vägen. Pigan replikerade att det var bara att följa efter henne. De gick in i fårhuset och plötsligt öppnade sig golvet framför dem. De kom rakt ner i paddans bostad som var praktfullt inredd och rikligt upplyst. Bondkvinnan bjöds till bords, där hon fick sitta i högsätet. När hon suttit en stund vid det väldukade bordet blev hon varse en mycket stor kvarnsten som hängde i ett tunt silkessnöre rakt ovanför hennes huvud. Hon blev förfärad men försökte hålla sig lugn.
När alla ätit och druckit och värd folket liksom gästerna – som alla liknade vanliga människor – var nöjda och glada, kom värdinnan fram till bondmoran och frågade vad hon tyckte om deras gästabud.
Hon svarade att allt var väldigt bra, men att hon var väldigt rädd för att den stora kvarnstenen skulle falla ner i huvudet på henne. Värdinnan lugnade dock henne med att hon inte behövde vara orolig. Emellertid var hon och hennes folk rädda för husbondens får som bodde ovanför. Golvet var så otätt att det hela tiden dröp ner till dem. Det var därför bondmoran och hennes man hade sådan otur med kreaturen i gården. Husrånets man blev så väldigt arg över droppandet från taket i deras hem att han ideligen skadade djuren. Ville de flytta fåren så skulle det alltid bli lycka med gårdens djur.
När kvinnan omsider kom hem så berättade hon det hela för sin man som strax byggde ett annat fårhus. Efter den dagen var det aldrig några bekymmer med djuren i gården.
En tid därefter skulle familjen ha kristnagille för sin förstfödda dotter. Det blev en grundlig överläggning huruvida de skulle bjuda in underjordsfolket. Bondmoran var rädd att dessa skulle sluka all mat så det inte blev något över för de andra gästerna. Men lät man bli att bjuda dem, så kunde de ju bli förtretade och åter skada djuren. Husbonden och hans hustru var överens om de skulle bjuda in husrånen, men lika fullt spela dem ett spratt genom att föreställa dem kristna seder. Mannen gick ner i underjorden genom det gamla fähuset och inbjöd husrånen till kristnagillet. Underjordsmannen tackade å det hjärtligaste och sa att trots att han levat så länge att han sett både Asator och Vitekrist göra sitt intåg och köra undan husrånen i vrårna så hade en så stor ära aldrig vederfarits honom. Därför skulle de säkert komma till kalaset ty de skulle väl bli spel och dans på gamla seder och vis. Jo, svarade husbonden, det var så tänkt. Underjordsmannen ville veta vem som skulle spela på gillet och då svarade husbonden : – Bror Lysti (som här avser Asator) kom körande häromdagen med sitt bockspann i förrgår och han erbjöd sig själv att spela flöjt sam ta St Per med sig som fejlespelman, och det är ju de värsta spelmännen man kan tänka sig här på orten, ty de kan ju spela så att alla måste dansa.
– Aj, aj svarade underjordsmannen, skola di spilla, då våga vi oss inte dit, ty den därra Bror Lysti, han är farlig. I förrgår när han körde över här så slog han vänstra lårbenet av min bror för han var inte kvick nock in under sina stenahus. Men ja ska likaväl ge eder faddergåva eftersom ni varit så vänliga och flyttade edra får till annat hus och bjudit mig till kristnagille.
Så frågade han husbonden om denne hade någon säck med sig. Nej, det hade han inte, men han fick låna en av husrånet bara husbonden lät underjordsfolket få sig en smakbit av gillesmaten. – Håll upp säcken så ska jag fjöse litt i den, sa husrånet. Mannen tog sju stora skoffor fulla med träspån och kastade i säcken .
– Har du sitt någon som ger större faddergåva, frågade han. Ja, kanske en, men inte fler, sa husbonden. Jag vill inte vara sämre, sa husrånet – då tar vi tre slöve ti. Han tog ytterligare tre skoffor och lade i säcken.
Mannen tackade å det hjärtligaste både gubben och gumman och tog den fjäderlätta säcken och gick hemåt. Så snart han kommit utanför dörren blev den så tung att han knappast förmådde bära den, men han hade fått besked att han inte fick lov att stanna och vila förrän han kom in sin bostad. Där skulle han omedelbart tömma ut gåvorna och titta på dessa som dottern skulle ha för egen räkning. När så skeddes visade det sig att var guldpengar överst i säcken – de tre sista skofforna. Under i säcken fanns det sju skoffor med silverpengar. Den nyfödda dottern blev den rikaste på trakten, och hennes föräldrar fick tur med allt. Det sades att familjen var rika som backatroll.

Efter att kristendomen gjort sitt intåg på 900-talet, kom det att dröja ytterligare flera hundra år innan de hedniska sedvänjorna kom ur bruk. En del konverterades helt enkelt från hedendom till kristendom…
På Söderslätt fanns det ännu en bit in på 1900-talet människor som var övertygade om att Lucia var något helt annat än ett helgon från den fjärran belägna Sicilien. De gamla på Slätten berättade att Lucia minsann var Adams första hustru. Enligt folksägnen födde hon barn åtskilliga gånger om året och så många vid varje tillfälle att Gud blev orolig att hon ensam skulle överbefolka jorden. Därför skiljde han Lucia från Adam, av vilkens revben han skapade hustru nummer två, Eva. Hon blev hans andra hustru, och enligt Bibeln nöjde hon sig med att ge sin man två barn. Den här sensationella uppgiften ska man nog ta med en rejäl nypa salt, folklivsforskaren Olof Christoffersson från Alstad var övertygad om att Adam i sägnen är förväxlad med någon hednisk person.
Enligt sägnen på Söderslätt blev emellertid Lucias och Adams avkomma förvisad till underjorden av Gud Fader. Här bor de fortfarande i form av tomtar, vättar, husrån, nissar, skogssnuvor och annat oknytt. I strikt mening är dessa underjordsväsen alltså halvsyskon till människorna. För det mesta står de på vänskaplig fot med dem som lever ovan jord, ibland till den grad att de besöker varandra.
Det berättas att man förr var mycket orolig för att skada dessa underjordsfolk. Därför var man mycket försiktig med att hälla ut skållhett vatten exempelvis. Hyllebuskarna var det speciellt noga med, förorenade man vid en sådan straffades man med att få utslag.
Asaguden Tor var emellertid inte rädd för di små under jorda. Han försökte komma åt dem, och därför gömde dessa sig så fort den mäktige guden kom rullande över himlavalvet med sin vagn.
På dagen visade sig trollen gärna i form av djur. De fulaste grodorna, som på Söderslätt kallades skraddepoggor eller tussa, trodde man allmänt var troll i djurkläder. Av den anledningen var det därför väldigt viktigt att inte skada eller döda någon sådan.
Skogssnuvan
En av Lucias avkomlingar var Skogssnuvan. Hon var en verklig skönhet med långt utslaget hår och vacker, välskapad kropp. Skönheten syntes emellertid bara om man såg henne framifrån. Bakifrån såg hon ut som ett bagetru, baktråg, med urholkad rygg. Kärlekskranka karlar skulle akta sig för att hamna i Skogssnuvans garn.
Det berättas att en dräng en gång tagits om hand av en skogssnuva. Han var helt betagen och kunde inte slita sig från henne. För att komma loss ur hennes garn gick han till en klok gumma och bad om råd. Hon sade åt honom att han alltid skulle bära med sig en rot av tibast, libsticka och vändelrot, dessa växter hade förmågan att släcka kärlekens törst. För att ytterligare gardera sig skulle han säga åt henne att hans namn var Ja säl. Andra natten hon kom till honom skulle han ha tänt ett stort bål i vilken han skulle lägga en grov järnten. När denna var riktigt het skulle han bränna skogssnuvan med järnstycket.
Drängen gjorde som han blivit tillsagd. När skogssnuvan kom brände han henne med järnet. Då skrek hon på sin man som kom springande så det knakade i skogen – hans svartsjuka var väl bekant. Va e dä? frågade han och fick till svar: Ja säl brände mi. Ja säl brände mi kved skogssnuvan. Ja, säl gjord e väl gjord sa hennes man och gick sin väg

År 1543 omnämns för första gången en häxa i Trelleborgs historia. Hon hette Magdalena och beskylldes för att tillsammans med andra ha hjälpt till att förgöra Kung Christian III:s flotta så att denna inte kunde angripa Holland.
Såväl kungen som alla de andra höga herrarna som var med i processen var övertygade om att det fanns trolldom med i spelet. Ledare för illgärningarna var en Malmöhäxa vid namn Gyda Spandemagers, namnet hade hon fått av att hennes man varit spannemagare.
Gyda Spannemagers erkände utan omsvep att hon tillsammans med några andra häxor varit i en dalsänka utanför Helsingör och där förgjort flottan så att den inte kunde få vind i seglen. Händelsen skulle ha utspelat sig på S:t Hans dag 1543. Till sin hjälp hade Gyda tre präster – Jens Poske, Niels Lawentsfar och Jochim Pedersen i Harlösa. Behjälpliga var också Dorethe Judekone, dennes dotter Thora och Kristine prestedeije, prästpiga, i Köpenhamn, en fru Beritte vid Hälsingborg, dennas dotter Magdalena, fru Anna Tyges vid den store steen, fru Magdalena vid Trelleborg, fru Boild samt några ryttarehustrur.
Det var ett rejält häxsällskap, men enligt Gyda hade inte alla varit på plats i Helsingör. De andra hade himme till sitt egitt brukat sig av trollkonster för att hjälpa till. Gyda fick flera gånger frågan hur dessa kunnat veta tidpunkten för trollerikonsterna, och då svarade hon att hennes lille djävulske tjänsteande, den onde Compann, farit med budskap dem emellan och underättat om när tidpunkten var den rätta.
Alla de personer som Gyda namngivit nekade till anklagelserna. Flera förhördes på sträckbänken och med eldgryta under ansiktet. Någon bekännelse gick dock inte att pressa fram. Gyda däremot erkände hela gärningen och sade att flottan inte skulle få någon framgång i sina företag om hon inte personligen fick komma ombord och bryta förtrollningen.
Gyda Spandemagers öde var avgjort i och med hennes bekännelse. Hon brändes på Kirsebergsbacke öster om Malmö en vårdag 1544. Hur det gick för Magdalena och hennes olyckssystrar är emellertid inte känt eftersom alla handlingar från betinget är förstörda.

På den tiden när herremännen lurade av bönderna all jord, bar det sig så att en bonde i Gislöv beslöt sig för att protestera mot oskicket.
Han beslöt sig för att resa till kungen för att få skipat rättvisa. Herremännen försinkade emellertid avresan genom att inte ge mannen de papper han behövde för att kunna redogöra för sin sak. På det viset trodde de mäktige att tiden skulle lida så länge att de inte längre gick att överklaga.
Slutligen fick dock bonden sina papper och började tåga den långa vägen till Stockholm, en resa på mer än 60 mil på dåtidens usla vägar.
Det bar sig inte bättre än att mannen kom fram på självaste julafton. Dock stod lyckan honom bi och han blev beviljad audiens hos kungen som genast gav honom hans rätt. Men lyckan blev kort – vad hjälpte det att han hade kungens egenhändiga namnteckning på pappret – var han inte tillbaka i Gislöv innan tredjedag jul var hans sak förlorad i alla fall. Då skulle saken för sista gången förkunnas från predikstolen. Att ta sig hem på så kort tid var omöjligt, och bedrövad satte sig bonden på en vägsten utanför Stockholm för att äta ur sin matpåse.
När han satt där denna julafton, det hade just börjat mörkna, så hörde han ett väldigt väsen i luften. En ryttare dök upp och frågade varför bonden satt här på julafton och såg så bedrövad ut. Mannen svarade att de skånska herremännen ville ta hans gård ifrån honom och att han varit hos självaste kungen och fått rätt. Men eftersom han inte hann hem i tid skulle herremännens rov förkunnas från Gislövs predikstol tredjedag jul och han skulle tvingas från gård och grund.
Då frågade ryttaren om bonden var rädd av sig;
Om ja e rädd, nej de har jag allri vared svarade mannen som upprepade sitt svar än en gång på ryttarens enträgna fråga.
– Ja, då kan du få lov att rida med mig, sätt du upp på hästen hos mig, men håll för all del dig säkert fast. Jag ska just i kväll ner till jätten Gelle på Gellesdös och äta julafton där.
Mannen satte sig upp på hästen och så bar det i väg genom luften. När de ridit en stund slog hästen mot något så att det klingade. Bonden undrade vad det var.
– Det går inte an att jag säger dig det, för då blir du rädd, svarade ryttaren. Rädd, nej det har ja allri vared, svarade mannen igen.
– Ja, eftersom du inte är rädd ska jag berätta för dig att det var Hyby kyrkotornsspira, jag kom att styra hästen lite väl lågt.
– Ja, då e vi ganska högt uppe i luften å det måtte ja jo nock tro efter som jag ej hört hästen sparka mot något, svarade odalmannen från Gislöv.
Ryttaren höll samtidigt in hästen och frågade bonden om han visste var han var. Lite förvånat tittade denne sig omkring och svarade – Jo, de ä jo i min hessgår.
– Ja då kan du krypa in genom lolämmen och lägga dig tills din kvinna kommer ner och skall giva kvällsfor åt kreaturen och ni skall då säga åt henne att hon går in och släcker all eld och ljus i gården och sen kan du gå in och lägga dig och snarka tills solen är uppstånden på juldagen, men för all del prata inte om något på kvällen.
Mannen tackade jätten å det hjärtligaste och gjorde precis som han blivit tillsagd.
På tredjedag jul blev rättvisan kungjord från predikstolen i Gislöv. Herremännen blev förbittrade men mot kungsord kunde de inte göra sig gällande

På Söderslätt berättades förr i världen hårresande historier om olika mystiska varelser. Det gällde att inte komma i vägen för dessa, ty då kunde det gå riktigt illa.
Under första delen av 1800-talet utspelade sig en nyårsnatt, att en man vid namn Mical naken sprang baklänges runt Västra Alstad kyrka. Inte bara en utan tre gånger sprang den lättklädde mannen runt helgedomen. Det hela utspelade sig klockan 12 på natten och vid varje tur runt kyrkan blåste han i nyckelhålet för att han skulle vinna hjärtat hos den flicka han var kär i. Flickan fick dock aldrig och när mannen omsider låg på sitt yttersta kunde han inte dö förrän man vänt ryggträden på hans hus, berättar sägnen.
Sydost om Västra Alstad fanns en några större torvgravar vilka i folkmun kallades di svårte graverne – rörmossen, meddelhavet och toppsbadekar. Enligt folktron fanns i dessa ett spöke som sommartid uppträde i skepnad av en näktergal, vintertid som en svart räv. Spöket är ute efter att förvilla folk, och som näktergal sjunger han hela tiden och försöker med rösten locka till sig människor som passerar. Som svart räv försöker han förvilla ensamma vandrare.
Det finns emellertid fler mystiska figurer kring Alstad. Det talades vid förra sekelskiftet om en huvudlös man i Lilla Alstads krattmarker. En gång skulle tjänstefolket – en dräng, piga och en gräbba från en gård i lilla Alstads by gå till kratten för att plocka nötter. Så fort de kom fram till kratteleed blev de alldeles vilse. De gick hela natten och letade efter hasselbuskarna, men förgäves. Drängen och pigan var fästefolk och gick tillsammans, medan flickan gick bakefter och höll i pigans kjol. Flickan var inte kärleksblind utan kunde hela natten se den huvudlöse mannen som gick i deras sällskap. Först på morgonen kunde de hitta vägen ut ur kratten där de vandrat runt i regnet hela natten. De var helt nersölande av kratteleran.
En annan gång skulle två drängar gå genom kratten på väg till en kamrat som bodde norr om. Så fort de kom in i kratten gick de vilse, och kunde varken hitta fram eller tillbaka. Då drog sig en av drängarna till minnes att han hört att man skulle vända ett klädesplagg ut och in. Han tog och vände sin hue och skingpäls och genast kunde han finna sin väg igen. Den andra stretade emellertid emot och ville gå på andra hållet, medan drängen med de vända plaggen hittade ut.
Det berättas också om en flicka som kom hem till sina föräldrar. För att komma hem fick hon gå ett stycke genom kratten. Hon blev då varse en vit duk på marken. Väl hemma berättade hon detta för sina föräldrar. På återvägen följdes hon åt av sin far och då såg de båda hur den huvudlöse mannens duk låg på marken. När fadern följt sin dotter och var på väg hem igen gick han bort för att undersöka söka. Då tyckte han sig stöta mot en stärtana, handtagen, på två träplogar. Han tog tag i dem och plötsligt var duken borta. När han nästa dag gick dit för att se efter hur det hela egentligen hängde ihop fanns det ingen plog där.
Den huvudlöse mannen antogs bo i de rännor som för var vanliga i terrängen. Här fick han ofta besök av andra huvudlösa män och kvinnor, som sågs komma ridande i full karriär och försvinna ner i rännorna.
Också i Tågarp fanns en huvudlös man som brukade komma vandrande. Han händer var sammanlänkade och kring ena foten hade han en stor järnkula.

I Jämtland koras varje sommar årets Näck. Sittande på en sten i en fors skall han traktera sin fiol, iklädd bara sådant som naturen förser honom med. Det lär med åren ha blivit en stor turistattraktion…
I Trelleborg finns det enligt folktron också en näck, denna bor invid Dalköpingeån. För att lära sig spela av honom så måste man gå tillväga på ett bestämt sätt;
En torsdagskväll skall man bege sig till bäcken och i denna kasta en svart katt eller svart höna. Det skulle kunna bära sig så att man måste upprepa manövern upp till sju torsdagskvällar i rad innan näcken gör en till viljes.
Vid bäcken skall man stillatigandes lägga sin fiol och sedan gå hem för att senare på natten återvända och hämta instrumentet. Hade näcken gjort sitt jobb skulle sedan fiolen få alla att dansa. Kom emellertid spelemannen att spela en viss strof slutade det hela med attt både spelemän och alla närvarande jämte bord och stolar dansade ner i en bäck. Enda lösningen var att någon som varit med från början nådde fram och skar av strängarna på fiolen.
Enligt den gamla sägnen lyder Dalköpingenäcken sång så här:
Näcken han sjunger på böljan den blå
Ljuft är att höra derpå
Havets små Elfer i ringdans gå
Och böljorna dansa också
Men Näcken då han emot himlen ser
Slår han sitt öga ner
Ty bland de stjernor, som han der ser
Fröja (Freja) emot honom ler

Det är långt ifrån varje vinter vi ser is och snö på Östersjön och Öresund. Den här vintern har emellertid kung Bore visat att han kan ryta till, i förra veckan låg isen ett bra stycke ut från stranden.
Det är emellertid ingenting jämfört med vintrarna under andra världskriget. De som var med berättar om långa promenader ut över istäckta vidder. 1855 måste det också ha varit rejält kallt, då låg nämligen Öresund fruset i hela sex veckor, så fruset att det gick att fara över sundet med häst och vagn till och med.
Det berättas att trafiken var livlig den där gången för snart 150 år sedan, så livlig att det blivit en riktig körväg över isen. Ungefär halvvägs hade en företagsam kvinna och hennes dotter rest ett litet brädskjul där de skänkte ut varm dricka. Den temporära baren kallades Cigoriekaffejöjskrogen. Vid den här kruestuan stannade de flesta resenärerna till för att få sig en värmande Cigoriajöj.
En del av trafikanterna över isen den här vintern kom från Börringe, där hovbönderna körde bränsleforor till Kungens by. För de bönder som lydde under Börringe gods var det bara att rätta sig efter husbondens befallningar och nu löd ordern att hoveriskjutsarna skulle gå över isen till Danmark. I sex veckor pågick trafiken, och det hann bli många stopp och många cigoriejöjar.
Men så kom den dagen då isen började ge upp sitt grepp. På vägen från Köpenhamn hörde godsarna hur det började braka i isen som gav med sig. Bönderna körde mot Malmö i farligaste fart, det gällde att ta sig i land medan isen bar. När skjutsfolket passerade krögarmor och dotter gavs det ingen tid till någon gök utan de skrek bara till dem opp i slän mej är och jära penga, forr nu går isen opp rätt va de ä. Dottern lydde genast och hoppade upp på en av skjutsarna medan modern ville stanna kvar ytterligare en natt. Dottern fick inte ta en endaste cikorietunna med sig, ty dessa var fyllda med silver- och kopparmynt. Det ville sig dock inte bättre än att isen gick upp under natten och på morgonen var såväl krogen, som kvinnan och hennes pengartunnor försvunna i Öresunds djup.
Säkert var det en eller annan som tyckte att det var lika så gott när kvinnan nu var så hagalen.
En annan historia berättar om när Börringefolket en dag bestämde sig för att ge krögarmor en läxa. Det varf en mycket kall och blåsig dag när de var på väg över isen till Köpenhamn. När de kom fram till skjulet så stannade de som vanligt till för en cigoriejöj. De hade emellertid satt sig i sinnet att lura gumman ordentligt, hon hade nämligen skörtat upp dem rejält förra gången de ville värma sig hos hennes. De var 21 i sällskapet som gick in till krögarmor och beställde värmande kaffe med tillbehör. Efterhand blev det en ordentlig fest. Krögarmor var fick själv vara med i festen, hon fick rent av sitta i högsätet bland alla männen. Så småningom kom kalaset till en ände och notan skulle betalas. Eftersom det varit en högtidlig fest så skulle man inte skramla som brukligt var. Nu bestämde man sig för att man genom räkning skulle se vem som skulle få stå för fiolerna. Gumman var med på noterna, det hade varit en rejäl tillställning och nu skulle hennes cikorietunna fyllas på. Räkningen startade på en puckelryggig man som satt som sjätte person vänster om krögarmor. Vid räkningen skulle var sjunde man slängas ut ur. Allt eftersom blev den ene efter den andre utslängd. Bönderna gjorde sig färdiga för avfärd. Till sist var det bara krögarmor själv kvar och sålunda fick hon stå för kalaset. Det gjorde hon emellertid med ro och tänkte Ja ska nock klå jär en annan gång o den som har jet sig i lej, får jo håla strej.

På gränsen mellan Anderslöv nummer 9 och Norra Åby finns en ganska hög och spetsig backe som åtminstone i forna dagar kallades för Lerbjer. Enligt folksägnen beboddes Lerbjer av en trollpacka, som följaktligen kallades för Lerbjerskärringen eller Lerbjerskan.
Trollkonan var mycket rik och omgav sig av guld och silver. Ibland ställde hon till med stora gästabud till vilka hon bjöd in andra troll och älvor i stort antal. Varje lillejulafton, den 23 december, lyftes hela Lerbjershögen upp som på guldstöttor och den som hade lust och mod kunde så studera trollpackans lysande, praktfulla salar som glänste av guld och glittrande smycken.
Precis som många andra hade Lerbjerskan sin förmögenhet samlad i lerkar. Den dag då de båda kyrkklockorna i Anderslöv ljöd för första gången, sprack lerkaren isönder. Då blev Lerbjerskan så arg att hon tog sina skatter och gav sig iväg till Jordberga kullar där det sägs att hon bor än idag. Hon har inte synts till i Lerbjer sedan den dagen klockornas klang ljöd över nejden för första gången.
Efter att trollkonan flyttat blev Lerbjer samlingsplats för de näraliggande byarnas kokommendanter. Detta hände sig innan enskiftets införande när Anderslöv, Sörby, Grönby, Hönsinge, Brönnestad, Klagstorp, Vallby och Norra Åby utgjorde en faelledslag. När skörden bärgats in på hösten, gick kreaturen från alla byarna tillsammans på bete och vaktades av åtta hörar, var och en försedd med en ringestaf och ett värahorn.
Hörarna var traktens myndigaste herrar och kallades också för de åtta potentaterna. Den som hade den största hjorden stod högst i rang. Hierarkin mellan hörarna var sträng och när den överste lät sitt värahorn ljuda och hans ringstav skramlade från toppen av Lerbjer, skyndade sig de andra dit för att ta emot befallningarna.
Vid en annan backe, Rockhög, huserar Rockshögskärringen. Många som är födda en torsdag eller söndag har sett henne, isynnerhet under månljusa nätter. Då sitter nämligen Rockhögskärringen på sin hög och spinner.
Vid denna hög lär det spöka mycket. Det berättas att man sett ljus vid högen och ibland ser det ut som om hela högen står i brand. Spöken utan huvud har siktats i närheten av högen och dessa har som sin uppgift att förvilla människor så att de tvingas att vandra runt högen natten genom.

Det finns åtskilliga gamla sagor och sägner om skatter som gömts i jorden. Flera av dessa handlar om danska krigskassor som grävts ner för att inte falla i fiendens händer.
I Lilla Beddinge skall det enligt sägnen finnas en skatt som trotsat århundraden av skattjakt. Skatten grävdes ner av danskarna 1658 under det krig där Skåne sedermera blev svenskt. Skatten skall enligt den gamla sägnen ligga gömd på Lilla Beddinge nummer 12, under en punkt där tre kyrkolinjer korsar varandra. Tittar man närmare på en karta så finns det verkligen en sådan punkt – drar man en linje från gamla kyrkan i Lilla Beddinge till Östra Klagstorps kyrka, en från Östra Torps till Hassle-Bösarp och en tredje från Östra Vemmenhög till Äspö, så finner man att linjerna skär varandra i en punkt strax söder om bäcken. Enligt gamla vittnesmål lär det dock inte vara så lätt att finna platsen, många har säkert försökt. Även om skattgömmarna använde sig av karta och kyrkolinjerna som riktmärken, så var det långt innan dagens moderna GPS-navigatorer.
Sägnen vet också att berätta att några danskar för en del år sedan besökte Lilla Beddinge för att leta efter skatten, den danska härens krigskassa som bestod av mynt, guld- och silverpjäser. Skattjägarna hade hittat anteckningar om skatten i gamla danska dokument och nu skulle de försöka finna dyrbarheterna som grävts ner för så länge sedan. De fick emellertid återvända hem utan skatten, någon sådan lyckads man inte hitta. Antagligen ligger den kvar där än idag…
I Trelleborg har man hittat skatter många år efter att de grävts ner, kvarteret Silverskatten på Väster har exempelvis fått sitt namn efter det fynd man gjorde där. I Hjortshögs by öster om Helsingborg fann man en skatt i samband med plöjning av en åker. Då kom ett stenkrus i dagen, fyllt med ett 30-tal silvermynt som begravts under Karl XI:s danska krig.
Från Ugglarp berättas om hur danskarna vid ett tillfälle i all hast tvingades rymma fältet. Innan de gav sig iväg grävde de emellertid ner sin krigskassa, som bestod av inte mindre än 18 000 tunnor guld! Platsen sägs vara under en stor bok i Markie Hage.
Danskarna hade emellertid noga bokfört sin skatt. För en del år sedan begärde och fick tre danskar tillstånd att söka efter och gräva upp den gamla krigskassan.
Eftersom skattsökning alltid skall ske i månljus, så gick danskarna till verket en månljus natt. En av dem skar ner tre hasselkäppar, signade dem och vallade in det område som skulle grävas upp. Snart fann de också skatten. Ovanpå denna fanns ett glödande klot som lyste upp hela skogen så de så ud som der var elluor i värt trä.
Skattsökarna stod där och gladde sig åt resultatet när de fick se en gammal man, gråhårig och skäggig, komma ridande på en väre med stora rundväxta horn. Djuret började hoppa från ena sidan till den andra, stångade mot träden. Han kunde dock inte ta sig över den signade jordringen i vilken skatten låg. Grävarna kunde inte hålla sig för skratt inför djurets beteende och undrade vad det var för en rongenomtosing. Så fort de började tala sjönk dock skatten tillbaka ner i jorden, ännu djupare än förut och danskarna fick återvända hem – utan skatt.
Enligt en annan sägen ligger en stor silverskatt nergrävd i tremarkaskälet mellan Fru Alstad, Domme och Markie ägor. Ibland tar ägaren upp den för att sola den och lägger den på gärdet i skepnad av en mängd ringlande ormar. Om någon då har mod att kasta en lommeknivtillverkad av stål, förvandlas ormarna till silverstänger som han kan ta med sig hem.
I Värpivebacken i Domme berättar folktron att här finns det en stor guldkula begravd. Kulan bevakas av värpivetrollen.
En gång försökte två modiga män gräva fram kulan. När de kommit sju alnar ner hörde de ett buller. När de vände sig om fick de syn på en höna som travade iväg med ett hölass. De fick männen att börja skratta och då sjönk guldkulan ytterligare sju alnar ner i backen.

När månskenet blänker i Börringesjöns vatten – då kan man se Trelleborgs gamla stadsportar, gjorda i blänkande koppar.
Det säger åtminstone sägnen, som också vet att berätta hur dessa portar skall kunna bärgas ur djupet. För den saken krävs rödbrokiga tvillingkalvar….
Enligt sägnen var Trelleborg en gång en stor stad omgiven av en stadsmur. Staden sträckte sig ända upp till Kyrkoköpinge och just här fanns ett par vackra kopparportar i murverket. Vid en belägring av Trelleborg togs emellertid portarna ner och skulle föras till Lindholmens slott. Resan gick över den tillfrusna Börringesjön, som brast under det tunga ekipaget. Portarna sjönk till botten.
För att få upp portarna igen krävs två rödbrokiga kvigkalvar som under sina första tre levnadsår inte smakar en enda droppe vatten. Av den söta mjölken skall kalvarna bli så starka att de orkar dra upp portarna från sjöbotten.
Det hände sig en gång att en kviga på Börringekloster födde rödbrokiga tvillingkalvar. Folk i trakten kom att tänka på skatten på sjöbotten och beslöt sig för att göra ett försök. Allt gick bra tills kalvarna var nästan tre år, de fick bara söt mjölk att dricka. Pigan som var ansvarig för kalvarnas skötsel såg noga efter dem. Men så en kväll, en ruskig oväderskväll, fick pigan sällskap i fähuset av en man i röd pickelhuva. Han ville skula lite för regnet. Emellertid kollrade han bort pigan så att hon gav den ena kalven nästan all mjölk. Bara liten grand blev kvar till den andra, och då föreslog gubben att hon skulle blanda vatten i mjölken så kalven slapp gå törstig. Pigan lydde rådet.
Så kom dagen när kalvarna var tre år gamla. De spändes för portarna och började dra. Allt gick lyckligt och väl till en början, portarna var ända framme vid lanningen och skulle just dras upp på land när den ena kalven stöp.
Vannkalen styrt! skrek den lille mannen med pickelhuvan som plötsligt stod uppe på portarna. Med ett glädjeskrik sjönk portarna åter ner i djupet, tillsammans med gubben.
Och där lär de ligga ännu…..

som sköttes av rättaren på herrgården och någon av pigorna på bondgården.
Klockan kallade statarna till tjänstgöring på gården och upplevdes säkert som en plåga många gånger.
Lilla Markie hette förr i världen Visslebjer. Där bodde en gång en patron som hade som motto att allting ska gå så at de visslar efter!. Patron var vida beryktad för sin brutalitet mot arbetsfolket och även mot alla andra om det föll honom in.
Arbetstiden på Visslebjer var alltid längre än på andra gårdar. Folket började tidigare på morgonen och slutade senare på kvällen. Trots detta har patron också börjat dra ner på matrasterna – lillemidda, midda och meaftan, så att också dessa blev kortare än vad som var brukligt på Söderslätt i dessa tider. Resultatet av detta blev dock att folket på Visslebjer fick mindre uträttat än vad som var fallet på andra gårdar. Detta faktum fördunklade patrons humör i ännu högre grad. Odalfolket knotade över sin hårda arbetsgivare, men något alternativ fanns inte.
En sommar var Visslebjersherren värre än vanligt mot sitt folk. Utringningen på morgonen kom före soluppgången. Rättaren som hade att sköta vällingklockan, hade fått sträng befallning av sin husbonde att i arla morgonstund sätta de lathundarna igång så att de visslade efter.
I Bösarp, Åby, Simlinge och andra byar på Söderslätt hette det: På Visslebjer börjar di en timme tidigare än vi om morgnarna, men så slutar di också en timme senare om kvällarna i stället.
När halva hösten var gången tyckte folket på Visslebjer att det gått för långt. De drevs ut på fälten och markerna tidigt, utan att kunna uträtta något förrän dagsljuset kom. Både rättaren och inspektorn var lika missnöjda med sakernas tillstånd som arbetsfolket. Man och man emellan uttalades många kraftord. Det jäste i leden på Visslebjer.
En gråkall och mörk höstmorgon hände det sig. Tupparna hade just börjat gala. Då började Visslebjers vällingklocka att ringa ut. Den ringde två minuter, fem, tio – en hel kvart. Patronen vaknade till inne i sitt sovrum, reste sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. – Vad kan det gå åt rättaren, undrade han, kanske det brinner? Han öppnade fönstret, men varken rök eller eld syntes till. Ringningen fortsatte emellertid. Patronen fick snabbt på sig kläder och rusade ut på trappan och skrek:
Sluta opp å ringa din … Något invektiv kom aldrig över hans läppar för han tyckte sig märka i morgondunklet att det inte var rättarens gestalt som stod vid klockan. Nej, det var en jättestor svart figur, och det verkade nästan som om han hade horn på huvudet….
Patronen kände en rysning gå genom kroppen, sedan rusade han in och hämtade sitt muskedunder som han alltid hade laddad ovanför sin säng. Han for ut på trappan igen, och skrek åt ringaren så att det hördes ända till Gylle:
Slutta opp å ringa ellers skjuter ja!
Ringningen fortsatte och strax hördes en kraftig smäll. Patron hade siktat högt ovanför ringaren, som oförtrutet fortsatte med sitt arbete. Nu sprang patron in, letade upp kruthorn och salt och laddade bössan. Han gick ånyo ut på trappan, varnade ringaren med orden Håll nu opp med de där, ellers ska du få detta här mitt i skrovet, din fähund!
Ringningen fortsatte. Visslebjersherren svor, stampade och väsnades innan han så lät salvan gå iväg. Han tog ett par steg bakåt av rekylen och hade svårt att se för krutröken men när denna skingrats upptäckte han till sin häpnad att ringaren stod kvar på samma plats. Och fortsatte ringa.
Nu gav patron upp, satte ifrån sig muskedundret, bommade igen dörren och gick till sängs. Snart upphörde ringningen därute. Hela dagen tillbringade patron i sängen. I flera dagar därefter höll han sig inomhus och när han så småningom visade sig igen hade helt förändrats. Han röt inte längre mot sitt folk, arbetstiderna kortades av och när skörden var bärgad bjöd han till ett rejält höstagille. Från den hösten var tillvaron på Visslebjer betydligt angenämare.
Patron var fullt övertygad om att ringaren var Hin Håle själv. Han var i grunden lite vidskeplig, och detta utnyttjades av hans underlydande. Ringaren var en halmgubbe som statarna gjort och klätt med några tjärade eller sotade säckar. Klocksnöret var fastsatt i halmgubbens ena hand, medan statarna med några rep skötte ringningen väl gömda bakom en stengärdesgård.

I Trelleborgs S:t Nicolai kyrka finns de jordiska kvarlevorna av Joakim Ehrenbusch, Ärrenbossen kallad.
Han vilar i ett speciellt gravkor vid sidan om predikstolen. I den mån han nu vilar – varje julnatt är han ute och far på vägarna som en osalig ande, enligt sägnen….
Joakim Ehrenbusch var en storman på forna tiders Söderslätt, han var domare i Oxie, Skytts och Wemmenhögs härader. Det berättas om honom att han bl.a. såg till att befria Sjörups bönder från att var tjänare under officeren och bondeplågaren på Månstorps kungsgård. Ehrenbusch själv bodde i andra delen av Söderslätt, på Rydsgårds herrgård.
Det berättas att han en sen afton var på väg hem från en julfest i Malmö. Han tog vägen hem över isen med sin släde. Vid Fågelvik, strax väster om nuvarande Albäcksskogen, brast emellertid isen under ekipaget och Ehrenbusch hamnade i det iskalla vattnet. Liggande i vaken åkallade han den Högste och lovade att skänka två gårdar till kyrkan om han blev räddad ur sin nöd. Med hjälp av slädens skaklar lyckades Ehrenbusch ta sig upp ur vaken, medan häst och släde gick till botten. Väl räddad ångrade han emellertid sitt generösa löfte och ändrade det från två till en gård. Gården ligger då som nu i Tommarp.
Sin sista vila ville Ehrenbusch ha i Trelleborgs kyrka, där också skaklarna för evig tid skulle förvaras i ett speciellt inrett gravkor. Gravkoret vågade man inte göra något åt när i stort sett hela kyrkan revs och byggdes upp på nytt i slutet av 1800-talet. Utanför dörren hänger släktens vapen, och inne i koret står några kistor – och skaklar.
Varje julaftonsnatt ger sig emellertid Ehrenbuschen ut på vägarna igen. Som straff för sitt brutna löfte om två gårdar till kyrkan tvingas han upp ur sin kista för att köra till sitt gamla hem i Rydsgård och ändra i gåvobrevet. Han åker efter två stora svarta hundar som ”puster ill ur flabben och yenen e som rödglöenes illklot för att di ska kunne vise väjen i mörke natten”.
Innan solen går upp på juldagens morgon måste Ehrenbusch vara tillbaks i sin kista igen.