Idag är vi vana vid att mötas av musik snart sagt överallt. I hissen, på varuhuset, i
bussen eller hos frisören ljuder mer eller mindre ljuva toner i en ständig och strid
ström. Annat var det förr – 1940 blev grammofonmusik ett fall för stadsfullmäktige i
Trelleborg som blev nödsakade att komplettera den lokala ordningsstadgan med
musikförbud…
Bakgrunden var en skrivelse som kom till Magistraten i augusti 1940 – undertecknad
av sex trelleborgare med följande lydelse:
”Då den radiohögtalare eller grammofon, som sedan flera år tillbaka från tidigt på
morgonen till framemot kväll är igång i Trelleborgs Radioaffär vid Algatan här i
staden verkar i hög grad störande och enerverande för oss, som bor i grannskapet
eller hava vår verksamhet där, och vi icke längre kunna föredraga detta ljud, som
genom sin styrka och uthållighet verkar uppslitande på våra nerver, få vi vördsamt
hemställa, att Magistraten måtte vidtaga åtgärder till förhindrandet av anmärkta
förhållandet”.
Magistraten begärde in yttrande från polisen och fick ett mångordigt sådant. Här är
utdrag av detta, undertecknat av stadsfiskalen Carl Nyqvist:
”Olägenheten med den företeelse det här gäller, är av gammalt datum. Redan år
1932 anförde jag i anledning av då inkomna klagomål följande som i allt väsentligt
torde vara giltigt än idag:
Den 10 december 1931 erhöll (affärsinnehavarens namn) tillstånd att såsom ett led i
julreklamen, få under återstoden av december månad utföra liknande musik varje
vardag mellan klockan 6 och 7 eftermiddagen samt dessutom å söndagarna den 13
och 20 i samma månad mellan 4 och 6 eftermiddagen. Efter nämnda tid har
affärsinnehavaren fortsatt med eftermiddagsmusiken under vardagarna utan
tillstånd, vilket till en tid fått passera utan anmärkning från polisens sida på grund de
enligt min mening något oklara bestämmelserna om polisens befogenhet i dylikt fall.
Emellertid uteblevo ej klagomål över anordningen såväl från närboende och
trafikanter som från övriga försäljare av grammofonskivor, för vilken vara musiken
avsedd att utgöra reklam. Närboende klagade över att de blevo störda av det
evinnerliga musicerandet och trafikanterna över att de hindrades komma fram på
trottoarerna. De övriga affärsmännen i branschen, som lojalt böjde sig för polisens
råd att avstå från liknande tillställningar, sågo naturligtvis saken ur
konkurrenssynpunkt och menade, att den ene affärsinnehavaren icke borde få ta sig
en rättighet, som förmenades den andre.”
Polisen fortsätter sin berättelse med att beskriva hur man försökt förmå affärsidkaren
att om inte avstå så åtminstone söka formellt tillstånd. Carl Nyqvist konstaterar också
att musiken är störande för de kringboende, en drätselkanslist som bor mitt mot
säger att det ”är rent för tröttsamt” att jämt och ständigt tvingas höra på musiken.
Att det skulle innebära en olägenhet menar stadsfiskalen anses bevisat av det faktum
att musiken hörs ända bort till Gamla Torg, över 300 meter från affären.
Men, konstateras i skrivelsen, ”att vissa personer som affärsmannen säger, tyckt att
musiken vara riktigt trevlig är nog trolig, åtminstone att döma av den stora publik,
som plägat samla sig utanför affären, framför allt då några mera rafflande stycken
spelats. Men att härav sluta sig till att alla haft samma uppfattning vore icke riktigt,
ty ofta har man hör , att förbipasserande i rätt skarp form uttalat sitt ogillande av
utsändningarna.”
Affärsmannen har också argumenterat för sin sak med att trottoaren är bred utanför
affären, men det köper inte lagens långa arm. ”Trottoaren utanför affären allt som
oftast varit upptagen av lyssnare, att förbipasserande måst vika ut på gatan kan
emellertid omvittnas av varje polisman.” Stadsfiskalen bemöter också
affärsinnehavarens förmodan att det är polisens sak att se till att folk cirkulerar med
att man ”icke av tillgänglig personal har råd att fast placera en polisman å varje
plats, där trafikhinder kan tänkas förekomma.”
De tre konkurrenterna i staden gillar inte heller musiken på Algatan. Speciellt en av
dem säger att han anser dylik musik i stadens centrum olämplig och opassande.
Men, tillägger han, börja de andra spela, så får väl även jag sätta upp en
vrålapparat.”
Den formella framställningen som affärsinnehavaren gjorde, avslogs av Magistraten,
men överklagades till Länsstyrelsen som konstaterade att eftersom det saknades
regler i den lokala ordningsstadgan så saknades det lagliga åtgärder att få slut på
musiken. För att få bukt på musiken föreslår därför stadsfiskalen att införa lämpligt
ordalydelse i ordningsstadgan att utsändningar av här ifrågavarande beskaffenhet
bleve beroende på särskilt tillstånd”.
Snart nog hade stadsfullmäktige funderat färdigt – ordningsstadgan från 1914 fick
ett tillägg som lyder så här:
”För utförande av sång eller musik å allmän plats erfordras tillstånd av
polismyndigheten. Å annan plats utomhus än i förra stucket sägs samt inomhus med
öppet fönster eller öppen dörr är användandet av grammofon, radiohögtalare o.d.
förbjudet, om det genom ljudets styrka och uthållighet i avsevärd mån verkar
störande för grannskapet.
Bullrande reklamanordninar, vartill hänföras grammofoner, radiohögtalare och andra
dylika apparater, där de brukas i reklamsyfte, få, även de äro placerade inomhus,
därest de kunna verka störande för grannskapet, endast användas efter medgivande
från polismyndigheten.”
På det här sättet blev alltså grannarna till radioaffären av med bullret som
upplevdes så störande medan ungdomarna – antagligen var det väl sådana som
hängde utanför affären och lyssnade – blev av med ett gratisnöje.