Bakgrunden vad det tilltagande superiet bland unga människor i staden som oroade de båda herrarna.

Ingen har kunnat undgå att observera, huru spritmissbruket gripit omkring sig bland ungdomar sedan åldersgränsen för erhållande av motbok blivit sänkt. I synnerhet helgdagskvällar är det en beklagligt vanlig syn, att stora sällskap ynglingar uppträder berusade och ställa till oordning, ofredande de personer som färdas på gatorna.

En blick i polisens journaler visa också huru fylleriförseelserna ökat sista året. År 1917 anhållas för fylleri 36 personer, år 1918 endast 19 personer, under det att 1920 har anhållits 23 personer på endast tre månader. Bland polisen framhölls bestämt att fylleriet ökats i än högre grad än vad dessa siffror visa. Frågan om, vad som bör vidtagas mot dessa företeelser, har allvarligt dryftats, och även icke absolutister ha ansett att det är nödvändigt att på något sätt ingripa. Ingen kan väl förneka att en stor fara hotar vårt folkmaterial genom ungdomens spritmissbruk. Det är ej endast en personlig fara, som drabbar förbrukarna, utan i än högre grad en social fara av största betydelse. Wi våga hoppas, att samtliga stadsfullmäktigeledamöter se tillräckligt djupt på frågan för att inse ansvaret. Där är i denna förhoppning vi anse en längre motivering nödvändig, då vi föreslå:

att stadsfullmäktige ville besluta att ingå till Konungens befallningshavande med anhållan om att åldersgränsen för erhållande av motbokför spritinköp vid Trälleborgs spritbolag höjes till 25 år samt att stadsfullmäktige ville taga i allvarligt övervägande huruvida ej två liter pr månad kunde anses vara tillräckligt kvantum för övriga förbrukare.

Huruvida fylleriet minskade eller de byråkratiska kvarnarna malde synnerligen långsamt är idag svårt att säga, men i februari 1931 – elva år senare – tog de båda motionärerna tillbaka sin motion – troligen utan att ha fått den besvarad.