Gatunamn berättar Trelleborgs historia

Nikolaus från Myra i nuvarande Turkiet levde på 200-talet. Att han någonsin hörde talas om Trelleborg är inte troligt, men likväl är det han som gett namn åt både stadens kyrka och ett litet torg, S:t Nicolai plan.
Nikolaus föddes i en kristen familj. Han ärvde en stor förmögenhet som han använde för att hjälpa fattiga människor. En historia som berättas om Nikolaus talar om en utfattig far med tre döttrar. Han hade ingen möjlighet att betala hemgift för dem och såg sig tvingad att sälja dem till en kopplare. När Nikolaus hörde talas om detta gick han till mannens hem mitt i natten och kastade inte guldkulor genom fönstret. Kulorna blev flickornas hemgift och de räddades till ett gott liv.
I en del länder kallas jultomten för S:t Nicolaus, och också här är det samme man från Myra som ligger bakom. Nikolaus är barnens skyddshelgon och firas varje år den sjätte december på Nikolausdalen då han kommer med julklappar åt barnen.
Nikolaus är också de sjöfarandes skyddshelgon och det är väl därför han fått ge namn åt kyrkan i Trelleborg. Nikolaus räddade livet på pilgrimer på väg över Medelhavet till Jerusalem. De råkade ut för en svår storm, men kunde tack vare Nikolaus ingripande överleva färden. Sedan dess sägs det att sjömän ber till Nikolaus när det stormar på haven.
Nikolaus begravdes i Myra, men år 1087 rövades han kvarlevor bort av italienska sjörövare och fördes till Bari i södra Italien. Här finns det allt sedan dess i en kyrka, Basilica di San Nicola.
Mångsysslaren Nikolaus brukar avbildas med attribut som hör samman med hans goda gärningar, skepp, tre guldkulor eller pengapungar.
Kyrkan i Trelleborg helgades åt S:t Nicolaus redan på medeltiden. Troligen var den ursprungliga kyrkan byggd före 1260. Denna revs i stort sett helt i slutet av 1800-talet, men namnet S:t Nicolai bevarades.
S:t Nicolai plan ligger mellan Biblioteket och Söderslättsgymnasiet.

Nej, Johann Gutenberg gästade nog aldrig Trelleborg, antagligen visste han inte ens att staden existerade. Likväl har mannen vederfarits äran att få en gata uppkallad efter sig. Passande nog är det gatan som går förbi tryckfärgstillverkaren Akzo Nobel Inks som fått namn efter tryckkonstens fader.
Johann Gutenberg levde och verkade i 1400-talets Mainz i Tyskland och är den vi har att tacka för den moderna boktryckarkonsten.
Den första färgfabriken i Trelleborg grundades av Johan Kock i slutet av 1800-talet. Färgfabriken Iris blev emellertid inte långvarig, men kom att ersättas av bl.a. den tyska färgtillverkaren Gleitsmann, G-Man. Trots att företaget i dag, drygt hundra år senare, bytt namn flera gånger så kallas företaget oftast just för G-Man i folkmun.
Strax söder om Gutenbergsgatan ligger Glädjebacksgatan. Speciellt roligt har man kanske inte här, namnet kommer från den gamla bronsåldershögen Glädjebacken. Denna jämnades med marken i mitten av 1950-talet när Trelleborgs Gummifabrik skulle expandera. Gatan går idag norr om Trelleborgs konferenscenter, mellan Sankta Gertruds väg och Johan Kocksgatan.
Kruthusgatan kanske också väcker associationer till boende med speciellt eldfängt humör. Så är dock inte alls fallet, gatan har fått sitt namn efter att den gamla köpmanssläkten Borgman en gång i världen hade sitt sprängämneslager här. Kruthusgatan finns på Västra Egna hemsområdet, mellan Frennegatan och Tommarpsvägen. Sitt namn fick gatan på 1930-talet.
Gjuterigatan strax öster om Tommarpsvägen har tillsammans med Ugnsgränd och Bälggränd fått sitt namn efter Jönssons Metallgjuteri som en bit in på 1970-talet fanns här.

Nej, något släktskap förelåg inte mellan de båda systrar som fått ge namn åt två av gatorna på Fagerängen i nordöstra delen av centralorten.
Syster Jenny var stadssjuksköterska och hette i efternamn Pettersson. Hon kom i stadens tjänst 1912 och har för sitt arbete hedrats med att ge namn åt den långa gata som täcker in Trelleborgshems flerbostadshus i området.
Syster Hanna var diakonissa. Hon kom till Trelleborgs församling 1933 och hette i efternamn Persson. Syster Hanna har gett namn åt en mindre gata i villaområdet norr om flerfamiljshusen.

Skarpskytt, hejderidare och strandridare – gamla titlar som idag saknar förankrar i yrkeslivet. I Trelleborg lever de emellertid kvar i form av gatunamn och minner om forna tiders Trelleborg. Skarpskyttegatan är en liten kort gatstump från Skyttsgården och norrut, förbi Östergården och Gertrudsgården. Namnet kommer från skarpskyttar, skickliga skyttar som gick samman i olika grupperingar. Tidigare låg deras övningsplats, Skarpskytteplatsen, där gatan idag går.
Hejderidare var gamla tiders beteckning på skogvaktare. I vilken mån det fanns behov av skogvaktare i Trelleborg fordomdags kan man ju bara gissa, speciellt trädrikt har ju Söderslätt aldrig varit. Hejderidaregatan går parallellt ett kvarter norr om Nygatan och sträcker sig mellan J F Hellmansgatan och Kapellgatan. Strandridaregatan går längs kustlinjen söder om Västra Infarten, från hamnen och västerut till västra småbåtshamnen. Sitt namn har gatan fått efter strandridaren, ett slags beriden kustuppsyningsman hos tullen. Ibland hör men felaktigt uttalet ”Strandriddaregatan”, men namnet har alltså ingenting med någon riddare att göra, utan är en gammal titel.
Yrkesnamn finns också samlade på flera ställen i staden. På trettiotalet byggdes Östra Egna hem, västra delen av Österlidsområdet, och här fick gatorna namn efter hantverksyrken. Skräddaregatan, Repslagaregatan, Bagaregränd, Möllaregatan, Kuskgränd, Smedgränd, Hökaregränd, Garvaregränd, Böckaregatan, Slaktaregränd, Timmermansgatan och Färgaregatan. Den gamla yrkesbeteckningen böckare står för tunnbindare.

På 1960-talet byggdes området på österut och antalet hantverksgator blev fler. Här finns Hovslagaregatan, Snörmakargatan, Tunnbindaregatan, Buntmakaregatan, Glasblåsargatan och Tegelslagargatan. Buntmakare var den gamla beteckningen på en person som beredde skinnvaror, körsnär.
Nordost om Granlundaskolan, i kvarteren norr om Frans Malmrosgatan, är temat lag och ordning. Här ligger Rådmansgatan, Notariegränd, Nämndemansgränd, Fogdegränd, Polisgränd och Borgmästaregatan. Området byggdes i mitten av 1950-talet.
Norr om Stavstensvägen har skolans yrkeskårer fått ge namn. Magistergatan var först ut, och döptes 1946. 1979 fick magistern sällskap av Lektorsgatan, Läraregatan, Rektorsgatan, Adjunktsgatan och Elevgränd.
På Dalköpingeområdet finns en lång rad gatunamn med anknytning till sjöfartens yrken. Här finns Bästemansvägen, en bästeman var skepparens högra hand, Kaptensvägen, Jungmansvägen, Rorsmansvägen, Matrosvägen, Sjöfararevägen, Styrmansvägen, Kaparevägen, Smugglarevägen, Sjömansvägen, Segelsömmarevägen, Riggarevägen och Tullarevägen. Dalköpingeområdet började byggas på 1960-talet och har byggts ut efterhand.
På Västra Egna hem, Kattebäcksområdet, finns några udda yrken samlade. Området fick sina namn i början av 1960-talet och dåtidens namngivare var uppfinningsrika noga att hitta på Pukslagaregatan, Trumslagaregatan och Trumpetaregatan.
Bryggaregatan är en av landets äldsta gator och gick rakt genom Trelleborgen, byggd under andra halvan av 900-talet. Sitt namn fick den dock senare, efter det bryggeri som låg vid korsningen med Västergatan.
Fiskaregatan ligger mellan Östra Förstadsgatan och Östra stranden. Lotsgränden går mellan Västergatan vid gamla Polishuset och söderut till Strandgatan. Norr om Pilevallsskolan, där Lundajärnvägen gick, finns Rallarevägen. Reparatörsgatan ligger på öster, norr om Östra Förstadsgatan, i närheten av Roddaregatan som leder ner till havet. Ryttaregatan och Rusthållaregatan ligger söder om Hedvägen och öster om Valldammsgatan.

Att få en gata uppkallad efter sig i Trelleborg, är en ära som få förunnats. Här är man mycket restriktiv med den saken, men trots detta fick faktiskt en helsingborgare ge namn åt en gata så sent som på 1990-talet. Nu är det inte vilken person som helst, utan mannen som kallats millenniets helsingborgare, disponent Henry Dunker.
Påpassligt nog är det gatan utanför Trelleborg AB:s huvudkontor, östra delen av Nygatan, som fått namnet Henry Dunkers gata. Denna korsar en annan gummimagnats gata, Johan Kocksgatan. Tillsammans skapade dessa båda herrar Trelleborgs Gummifabrik.
Henry Christian Louis Dunker föddes utanför Esbjerg i Danmark 1870. Han kom att bli den äldste i en syskonskara på nio, och inför sin nittioårsdag citerade han ”Föddes äldst av bröder alla, därav lärde han befalla. Kunde under ingen vara, därför fick han egen skara”.

Två år gammal flyttade Henry Dunker till Sverige och Helsingborg. Fadern Johan var hamningenjör och hade fått i uppdrag att leda utbyggnaden av norra hamnen i Helsingborg. Som ung skickades Henry till Tyskland för att praktisera på kontor och lära sig språk. Så småningom nås han av ett brev från sin far som vill att han ska komma hem – fadern har fått idén att starta en gummifabrik. Året är 1891.
Galoscher blir något av ett signum för Helsingborgs gummifabrik. 24 år gammal tar Henry Dunker över posten som verkställande direktör. Några år senare, 1896, bildas i Malmö AB Velox som året därpå startade gummitillverkning i Trelleborg, främst av så kallade velocipedringar, cykeldäck. Den starke mannen här var grosshandlaren Johan Kock, också kallad Trelleborgsindustrins fader.
Också på andra håll i landet startar gummifabriker, cykeln och bilen börjar göra sitt intåg i Sverige och gummit anses vara framtidens material.
AB Velox gick knackigt och Johan Kock hade problem med sin gummifabrik. 1905 trädde bolaget i likvidation och Trelleborgs Gummifabrik föddes. Henry Dunker ägde 51,1 procent av aktierna, Johan Kock 48,9 procent. Dunker blir disponent och VD, Kock styrelsens ordförande. Det nya bolaget köper resterna av Velox – maskiner, tomt och fabrik och samtidigt flyttar Dunker tillverkningen av cykeldäck och tekniska varor till Trelleborg. Branschens första strukturrationalisering är ett faktum.
Johan Kock och Henry Dunker hade mer än gummifabriken tillsammans. Båda var barnlösa och dog, efterlämnande en stor förmögenhet som på olika sätt donerades till välgörenhet. Efter Dunkers död 192 skapades bl.a. Henry och Gerda Dunkers donationsfond samt Henry och Gerda Dunkers stiftelse. Tillsammans äger fonden och stiftelsen aktiemajoriteten i Trelleborg AB. Pengar från donationsfonden har under årens lopp använts till Helsingborgs stadsteater, Kulturmagasinet på Fredriksdal i Helsingborg, läktare på Olympia samt till nya Dunkers kulturhus.
Avkastningen från stiftelsen används för att driva Dunkerska sjukhemmet i Villa Hevea, paret Dunkers hem.
Fotnot: Faktauppgifterna är hämtade ur boken Despot och charmör, Henry Dunkers, millenniets helsingborgare av Agneta Ulfsäter-Troell och Carl Aspegren, i samarbete med Caroline Berglund.

I forna dagar gällde det att hålla sig väl med troll och annat oknytt. Småfolket och de underjordiska kunde styra och ställa så det både gick människor väl och illa.
På Söderslätt fanns en rik flora av dessa mytomspunna varelser. När villaområdet Prästahejdan planerades på 1960-talet fick dessa ge namn åt gatorna.
De dansande älvorna som främst under vår och höst syns på Söderslätts fält och åkrar, fick ge namn åt den väg som delar området i östvästlig riktning. Älvdansen heter gatan som går från Tommarpsvägen västerut.
Syster Gya och Albäckafrun var två damer för vilka man skulle ta sig i akt. Både två har fått gator uppkallade efter sig. De båda väninnorna kunde ställa till rejält med ofog för den som inte uppförde sig väl. Syster Gya bodde på Skanörs ljung, medan Albäckafrun som namnet antyder bodde på Albäck.
Om Gya berättas bland annat att hon var god vän med hören, herden, som vaktade tvillingstäderna Skanör och Falsterbos kreatur på vången. Den fattige hören hade ett eget lamm som var alldeles vitt. Han var djupt fästad vid detta sitt egna djur, och bad Gya om råd för hur det inte skulle komma till olycka. Då tog Gya av sig sitt röda ”hossebann”, strumpeband, och sa åt hören att sätta detta om halsen på sitt lamm. Bandet skulle skydda det mot allt ont.
Växte sig stor
Några dagar senare, en varm och solig dag, stod djuren och dåsade. Då dök örnen ner från den blå himlen och tog hörens vita lamm i näbben. Arg och ledsen förbannade hören syster Gya, men så fick han se att medan örnen blev allt mindre mot himlen så växte lammet. Det blev större och större och var till sist i storlek av en tjur! Örnen förmådde inte hålla uppe det växande djuret utan paret stöp till marken. Här föll örnen, itufläkt. När hören vågade öppna ögonen igen så betade hans lamm och de andra djuren som om ingenting hänt.
Historien om syster Gya och örnen lever vidare i form av den fläkta örnen som var Hansans symbol under medeltiden. En del av Hansans skepp låg nämligen i Skanörs hamn när det hela utspelade sig och imponerade av det inträffade tog handelsmännens med sig den fläkta örnen som ”varumärke”.
Syster Gya gästade ofta sin väninna Albäckafrun, gärna i samband med gille. Kanske var hon med den gången då Hallamöllaren på resa mellan sin kvarn och Skanör hamnade på fest i Albäck. Det åts och dracks, och det bar sig inte bättre än att Hallamöllaren slog sönder ett glas. Albäckafrun ville ha ersättning i form av trekronorsmynt, ett mynt stämplat i tre kungariken och med tre kungars stämpel. Möllaren lovade att återkomma med myntet och gav sig iväg.
Men möllaren glömde sitt löfte och då påminde Albäckafrun honom både med hot och löften. Hallamöllaren höll sig undan Albäck, men efter sju år hade händelsen fallit honom i glömska och han tog vägen förbi käringens bostad. Det skulle han emellertid inte ha gjort, hon bjöd upp honom till en dans som inte slutade förrän han låg död på backen med uppslitna skor.

Bäckahästen var en annan varelse man skulle akta sig för. Denna grå eller vita häst lever i vattendrag, och det finns såväl bäckaston som bäckahästar. Några bäckaföl har emellertid aldrig skådats.
Bäckahästen jagar människor och han gör det på ett försåtligt sätt genom att i skepnad av en vanlig häst närma sig de tvåbenta. Människan luras att klättra upp på Bäckahästens rygg och sedan bär det av ut i vattnet där det arma offret drunknar.
Näcken har också fått en egen väg i området. Denne nakne figur förekommer över hela Sverige, men i sin söderslättska upplaga lär han föredra Dalköpingeån. Här sitter han och spelar på sin fela. Vill man ha lektioner av honom skall man besöka näcken en torsdagskväll och ha med sig en svart katt eller höna som skall slängas i bäcken. Därefter skulle man lägga fiolen ifrån sig och gå hem. Lyckades man – ibland fick man upprepa proceduren upp till sju gånger – så var det bara att hämta felan som nu genom sitt spel tvingade alla att dansa.
Lyktgubben var en annan figur som det gällde att hålla sig väl med. Det bodde troll och underjordsfolk på alla gårdar och behandlade man dem väl så såg de till att inget ont hände vare sig husbondfolk eller kreatur.
Goenissen gjorde även han sitt folk ovärderliga tjänster så länge han behandlades gott. Om så inte skedde drog han iväg från gården och tog med sig lyckan och välgången.
Goenissen var en liten, flitig och stark pojke som bar röd toppluva. Hans lön var ett fat gröt var gång han hjälpt sitt husbondfolk.
Albäckafruns väg
Näckens väg
Lyktgubbens väg
Goenisses väg

I motsats till många andra städer saknar Trelleborg såväl Kungsgatan som Drottninggatan. Det hindrar emellertid inte att det finns flera kunga- och en drottningväg i Trelleborg.
Uppe på norr, längs västra sidan av väg 108 mot Svedala och Lund, byggdes i början av 1990 – talet ett villaområde där vägarna fått namn som för tankarna till Trelleborgs danska historia. Skåne var som bekant danskt fram till 1658 och Trelleborg var en viktig stad i det dåtida Östdanmark. Trelleborgaren från andra halvan av 900-talet vittnar om den saken.
Troligen var det den kända vikingakunden Harald Blåtand som tog initiativ till Trelleborgen. Någon gata har denne man inte fått uppkallad efter sig, men väl har hans föräldrar, Tyra och Gorm, fått ge namn åt gator.
Gorm kallas ofta för den gamle. Han levde mellan 860 och 940 och var kung av Danmark. Hans ätt grundade riket kring Jelling på Jylland. Gorm vad gift med Tyra Danebod, som föddes omkring 854 och dog före 935 på Jylland.
Paret fick vad som är känt fem barn, där Harald Blåtand är den mest namnkunnige. Att vi idag känner till Gorm och Tyra kan till stor del skrivas det faktum att vikingahövdingen lät hugga och resa en runsten till sin hustrus minne. Stenen finns än i dag i Jelling i Danmark och inskriptionen lyder:
”Kung Gorm gjorde detta minnesmärke åt Tyra, sin hustru Danmarks räddare.”
Gorm och Tyra var starkt engagerade i kampen att befria Danmark från tyska och svenska inkräktare. Bland annat berättas det att Tyra rekryterade alla arbetsföra män i Danmark att bygga Danavirke, befästningsverket som gick rakt över Jylland från öster till väster. Resterna av Danavirke finns att beskåda än idag i norra Tyskland, strax söder om dansk/tyska gränsen.
I Jelling finns förutom Tyras sten också kung Haralds så kallade Jellingestenen.
Ytterligare några kungar har fått gator uppkallade efter sig i Trelleborg. I Kungakvarteren öster om Vannhögsskolan finns Kung Karls väg och Kung Kristians väg. Vilken kung Karl som fått ge namn åt vägen är oklart, medan det troligen är danske kung Kristian II som fått en egen väg. Det är för övrigt samme Kristian som i Danmark kallas för Den gode medan han i svenska historieböcker nämns som Kristian Tyrann…
Mellan Kungavägarna och vikingahövdingen Gorms väg ligger Kungavägen med de två villagatorna Kung Hans och Kung Helges väg. Kung Hans var dansk kung under året 1481 till 1513, medan bakgrunden till Kung Helges väg är mera dunkelt. Möjligen kan det handla om den kung Helge som finns i den fornnordiska mytologin.
Tyras väg
Kung Kristians väg
Kung Hans väg
Kung Helges väg

Blott ett fåtal kvinnor i Trelleborg har vederfarits äran att få en gata uppkallad efter sig. Olivia Nordgren har fått ge namn åt gatan mellan Nygatan och S:t Nicolai plan. Detta skedde så sent som på 1990-talet.
Olivia Nordgren var en politisk pionjär och en av de verkliga föregångarna bland kvinnor i politiken. I Trelleborgs stadsfullmäktige tog hon plats redan efter valet 1914 – trots att det skulle dröja ännu flera år innan kvinnorna fick allmän rösträtt!
Olivia Nordgrens insatser på riksplanet blev också många – hon valdes in 1925 som en av ett halvdussin kvinnor i riksdagens andra kammaren.
Olivia Nordgren lärde sig tidigt att ta sig fram i männens värld. Född 1880 var hon blott fjorton år gammal när hon började som typograflärling på Trelleborgs Allehanda 1894.
1915 gjorde hon sitt inträde i Trelleborgs stadsfullmäktige. Detta kunde den 35-åriga fru Nordgren göra av egen kraft. Genom att hon var yrkesarbetande som sättarinna på Allehanda hade hon egen taxerad inkomst och var genom detta både röstberättigad och valbar, något som var mycket få kvinnor från arbetareklassen förunnat.
– Det fanns inga handlingar att tillgå vid sammanträdena i stadsfullmäktige, förutom i december då budget för nästa år skulle antas. I övrigt fanns handlingarna bara tillgängliga i ett maskinskrivet exemplar, en eller några dagar innan sammanträdet, och då bara vissa timmar på dagen, har Olivia Nordgren berättat.
– Det innebar att de ledamöter, i främsta rummet arbetarerepresentanterna, som hade sin arbetstid förlagd mellan klockan sex på morgonen och sex på kvällen, inte hade några möjligheter att ta del av ärendena innan sammanträdena.
Istället fick ledamöterna förbereda sig genom att läsa stadens tidningar. Här redogjordes det för de ärenden som skulle behandlas. Istället för dagordning hade de beslutande som regel med sig till tidningsurklipp till sammanträdena… Först 1920 försågs ledamöterna med tryckta handlingar.
Olivia satt kvar i stadsfullmäktige fram till 1934.
Olivia Nordgren gjorde också en mycket stabil insats i riksdagen. När hon blev invald 1925 fanns sex kvinnor i andra kammaren, samt en i första. När hon lämnade 1952 fanns 36 kvinnor i den beslutande församlingen.
Olivias jungfrutal i kammaren handlade om gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete. Hennes sista tal 27 år senare ägnade hon åt förbättrade änkepensioner och vårdnadsbidrag till ensamma mödrar med minderåriga barn. Olivia Nordgren spände emellertid över ett betydligt vidare politiskt fält än bara kvinnofrågor. I grunden för allt vad hon gjorde fanns hennes sociala patos.
Ett av många uppdrag i riksdagen var att som ensam kvinna sitta i Livsmedelskommissionen. Då fick hon bl.a. ett brev med lydelsen: ”Fru Nordgren som fruntimmer ska väl åtminstone förstå att vi måste ha mer kaffe.”
Ett politiskt testamente till andra kvinnor lämnade denna föregångare ifrån sig i början på 1950-talet när hennes aktiva arbete var till ända; ”Sätt er in i samhällsfrågorna och deltag framför allt i det kommunala livet. Där kan husmödrarna vara med utan att behöva resa från sina barn, och naturligtvis önskar jag ökad kvinnlig representation i riksdagen. Kvinnorna behövs där!
Olivia Nordgren gick ur tiden 1969.

Det finns en rad gator i Trelleborg uppkallade efter personer vars liv och gärning i övrigt förlorats i tidens glömska. Hade det inte varit för just gatunamnen hade antagligen ingen kommit ihåg dessa personer idag, personer som säkert var viktiga för Trelleborgs utveckling när det begav sig.
Frennegatan, som går mellan Kattebäcksvägen och Florettgatan på Västra Egna Hem, har fått sitt namn efter Lars Frennesson. Denne man var mjölnare och hade sin mölla i det här området.
Ripagatan och Ripatorget, öster om Hesekillegatan är uppkallade efter ägaren till den så kallade Ripahejdan. Denne Ripa var tulltjänsteman på 1800-talet.
Alsingegatan, som går norrut från Norra Vallgatan, har sin upprinnelse från Alsingehejdan. Marken ägdes av Hans Jörgensen Alsing som var kyrkoherde i Västra Tommarp i slutet av 1600-talet. Möjligen kan efternamnet Alsing gå tillbaka till en beteckning på en person som härstammar från Alstad.
Lantbrukaren Clement Andersson har fått ge namn till Clementsgatan som ligger just söder om Hedvägen vid Norra skolan. Han ägde på 1800-talet marken där nuvarande Norra kyrkogården ligger.
Kasalagatan kan tyckas vara ett märkligt namn som har sitt ursprung i Kasall eller Kasallagården som lär ha fått sitt namn efter en knekt som hette Kasall. Kasalagatan går norr om Hedvägen och böjer sig i vinkel mot Lundavägen.
Ola Möllares väg finns i villaområdet väster om Tommarpsvägen och öster om Hallabacken. Vem denne Ola Möllare var finns inte närmare beskrivet mer än att han brukade Möllegården som låg här en gång i världen.
Smiths allé ligger invid Fagerängen på öster och har fått sitt namn efter den så kallade Smithagården som låg här. Vilken Smith som gett namn åt gården är dock oklart, flera personer med det efternamnet har gjort avtryck i Trelleborgs historia. Carl Smith har för övrigt fått en egen gata på Kattebäcksområdet.
Ripagatan
Alsingegatan
Clementsgatan

Företeelser i naturen har ofta gett namn åt gator, gårdar, skolor och andra byggnader. Trelleborg är inget undantag, här finns flera exempel på hur åar och vattensamlingar lever vidare som namn på dagens trafikleder.
Valldammsgatan som går från Algatan och norr ut till rondellen vid lasarettet, har fått sitt namn efter Valldammarna. Dessa låg där Söderslättsgymnasiet finns idag. Valldammarna låg invid den gamla stadsmuren, och väster om finns Norra Vallgatan.
Valldammen fylldes igen på 1880-talet. På 1600-talet hette Valldammsgatan Wiborgssträdet efter en köpman vid namn Wiborg.
Hyredammsgatan är en liten kort återvändsgata mellan Hesekillegatan och Hejderidaregatan. Namnet kommer från Hyredammen, där byns hyre eller höre, herde, vattnade sina kreatur. I gamla dokument kallas dammen för Herdadammen.
Hesekillegatan tar sin början i söder just vid Hyredammsgatan och leder sedan norrut, ut från staden i riktning mot Kyrkoköpinge. Bakgrunden till namnet är att här rann Hesekillan, Hesekällan. På danska heter källa som bekant kilde, och under årens lopp har Hesekilden blivit Hesekillen.
Kattebäcksvägen har fått sitt namn efter Kattebäcken. Vägen är en fortsättning på Västra Vallgatan norrut till Hedvägen. Här rann i gamla tider Kattebäcken som utgjorde gräns mellan stadsbebyggelse och landsbygd. Idag går gatan genom ett stilla villaområde, resultatet av satsningen på egnahemsbebyggelse i mitten av 1900-talet. Västerbrogränd ligger inne i kvarteret där Borgmans handelshus en gång låg. Den hette tidigare Fiskaregränden och gick över Kattebäcken.
Österbrogatan är för öster vad Kattebäcksvägen är för väster, och utgjorde gräns mot landsbygden i forna dagar. Österbron ledde över Österbäcken som rann ut i havet i nuvarande östra delen av hamnen. Tidigare hette gatan Brogatan.
Nuvarande Pilegränd, mellan Algatan och Strandgatan, hette tidigare Bastebrosträtet. Namnet kom från Bastebron som ledde över Bastarännan.

Den lilla Fanjunkaregatan, återvändsgatan, som går mellan Norregatans norra del västerut till Bryggaregatan, har fått sitt namn efter – en fanjunkare. Frantz Lorentz Braconier var fanjunkare vid de Skånska Dragonerna.
Braconnier ägde den gård som senare blev Trelleborgs Folkets Hus och Park. Hans namn lever kvar än idag – förutom i Fanjunkaregatan – genom att den pub som öppnades i Parken för några år sedan fick just namnet Braconierska.

Man kan kanske förledas att tro att Trelleborgs paradgata, Algatan eller med gammal stavning Ahlgatan, har något att göra med tidigare ordförande i kommunstyrelsen, Egil Ahl. Så är alls icke fallet, i Trelleborg precis som i många danska städer heter stadens största gata just Algatan. I den kritikerrosade danska TV-serien Matador heter exempelvis den viktigaste gatan just Algade.
Algatan är en av Trelleborgs äldsta gator. Dess namn är belagt från medeltiden, som Adellgaden 1542. förleden i namnet ä Athal, som betyder allmän eller huvudsaklig. Adel har i det här fallet ingenting att göra med vårt nuvarande adel, som infördes senare. Gatunamnet Algatan betyder helt sonika huvudgatan, och det är ju precis vad det är!

Under historiens gång har flera personer med namnet Frans Malmros spelat en viktig roll i utvecklingen av Trelleborg. Det är emellertid Frans Didrik Malmros, född i Trelleborg 1865, som förlänats äran av att ha fått en gata uppkallad efter sig. Denne Frans Malmros kom på många sätt att prägla framväxten av det nya Trelleborg under 1900-tals första årtionden.
Efter studentexamen 1884 avlade Frans Didrik Malmros hovrättsexamen i Lund fyra år senare. Han utsågs till vice häradshövding 1891 och gjorde sin tingstjänstgöring i Sölvesborg. Under slutet av 1880-talet praktiserade han under några år på spannmålsfirmor och skeppsmäklarkontor i London och Hamburg. Detta fick fungera som förberedelse för vad som komma skulle – familjen Malmros drev de båda företagen Trelleborgs Ångfartygs AB och Trelleborgs Ångkvarns AB. Sedan fadern dött 1904 blev Frans Malmros verkställande direktör i bolagen. Han nöjde sig emellertid inte med detta utan engagerade sig starkt i de industriella uppbyggandena av Trelleborg. Detta resulterade bland annat i Färg och Fernissfabriken AB Standard som grundades 1906, Trelleborgs Stenkolsbolag 1894 och Trelleborgs Stuveri 1908.
Frans Malmros var också styrelseledamot i styrelserna för bl.a. Lunde-Trelleborgs järnväg 1907-1931, i huvudstyrelsen för Skandinaviska Kredit AB från 1905 och fram till sin död, landstingsman mellan åren 1908 och 1923, vice ordförande i landstinget under åren 1919-1923, ordförande i förvaltningsutskottet under två år, fullmäktig i Skånes handelskammare 1905-31, ordförande i dess arbetsutskott under en följd av år och vice ordförande i dess fullmäktige under tolv år.
1918 donerade han tillsammans med sin hustru till det första offentliga konstverket i Trelleborg, Irrblosset som än idag pryder en av dammarna i Stadsparken. Irrblosset gjordes av Axel Ebbe.
Frans Malmros inrättade också en fond till ett vilohem för trötta mödrar.
I Trelleborgs stads historia har Frans Didrik Malmros gjort många avtryck. Han var stadsfullmäktig under åren 1901 till 1929, dess vice ordförande 1901 till 1904 och dess ordförande under många år, från 1905 till 1928, och detta beroende på den starka ställning och goda anseende han hade i Trelleborg. Så här berättar historikern Harald Lindal om Frans Malmros ämbetsutövning:
”Redan på nyåret 1919 hade den samlade vänstern majoritet och kunde alltså lägga beslag på maktens symbol – ordförandeposten. Den allmänna aktningen, för att ej säga förtroendet, för högerns ledande man, stadsfullmäktiges ordförande sedan 1905, vice häradshövding Frans Malmros, bjöd emellertid de nya makthavarna att med förtroende låta klubban förbliva i hans säkra händer. Ingenting i detta hänseende förändrades heller, sedan arbetarpartiet efter marsvalet 1919 erhållit hälften av platserna. Först sedan häradshövding Malmros på nyåret 1929 på grund av tilltagande ohälsa avsagt sig fortsatt ledamotskap i fullmäktige, placerades en socialdemokrat, handelsföreståndaren Gottfrid Andersson på ordförandeposten. Enhälligt val!”
Frans Malmros avled i Trelleborg den 12 april 1931.
Frans Malmrosgatan går i öst-västlig riktning från Akkahusen och bort till Östervångsvägen.

Carl August Anton hette han i förnamn, denne Ljunggren som idag mest är känd för sin titel, doktor. Men så har han också kallats för den svenska skolhälsovårdens fader, tack vare denne man fick svenska barn och ungdomar tillgång till god hälsovård. För sina insatser har Doktor Ljunggren inte hedrats bara med en gata utan med en hel plan!
CAA Ljunggren föddes i Lund den 5 juni 1860. Han tog studentexamen arton år senare och blev med. kand. 1884, med. lic. 1888 och medicine doktor 1895. Han hade förordnanden bland annat vid Karolinska institutet 1886 och 1891, vid Serafimerlasarettet 1888-90 och var förste lasarettsläkare i Härnösand 1892.
Till Trelleborg kom han 1893 i samband med att staden fick sitt första ”lazarett”, beläget i nuvarande Trelleborgs museum. Doktor Ljunggren arbetade sedan som överläkare i Trelleborg till sin pension 1926. Som skolläkare verkade han i Trelleborg under året 1921-34, vid Sorgenfriskolan i Malmö åren 1926-27 samt vid 35 landsbygdsskolor i Malmöhus län från 1926 fram till sin död 1934.
Hans meritlista är lång – han företog statsunderstödda studieresor i Tyskland, deltog som föreläsare vid tolfte internationella medicinkongressen i Moskva 1898, han var ordförande i Lunds läkarsällskap 1927 och -28, ordförande i styrelsen för Köpmannabankens och därefter i Skånska bankens avdelningskontor i Trelleborg från 1919 och fram till sin död, han var huvudman i Trelleborgs stads sparbank från 1905, ordförande i styrelsen för Trelleborgs Allehanda från 1908, han var en av initiativtagarna till Ljungskogens strandbad, ordförande i Frisinnade föreningen i Trelleborg från 1910 och landstingsman under åren 1910 till -22.

CAA Ljunggren var också en flitig författare, hans skrev medicinska uppsatser i svenska och utländska tidskrifter. Han engagerade sig i skolbarnens hälsa och skrev artiklar i ämnet i olika läkare och lärarepublikationer. Boken ”Hur vi blivit starka och friska” gavs ut i Stockholm 1932. Doktor Ljunggren gjorde Trelleborg känd som en föregångsstad när det gällde skolbarnens hälsovård. Redan 1901 infördes fria skolbad i Trelleborg, till en början en gång i månaden. När badhuset stod klart lyckades man få till stånd bad en gång i veckan, en viktig hygienisk faktor i en tid när rinnande vatten inomhus var en lyx förunnat ett fåtal.
1921 infördes skolläkare i Trelleborg, tre läkare anställdes vid de olika skolorna med fem år senare tog doktor Ljunggren ensam över ansvaret. Samtliga barn undersöktes och journaler fördes över olika krämpor. Den som behövde vård fick detta, vare sig det handlade om medicin, bättre kost eller sol. Vikten av god hälsa och hygien spreds ut över land och rike från doktor Ljunggren i Trelleborg.
Redan 1914 infördes fri tandvård för mindre bemedlade barn i Trelleborg. 1926 inrättades en speciell tandklinik för barn på Concordia och en speciell skoltandläkare anställdes. 1936 fördubblades besättningen med ytterligare en tandläkare.
Kostnaderna var enligt den tidens mått mätt stora – 30 000 kronor årligen, men i Trelleborg var enigheten stor om hur viktigt det var att ge barnen en god och hälsosam start i livet.
Mot den bakgrunden var det inte konstigt att ”hela” Trelleborg gick man ur huse för att gratulera doktor Ljunggren på dennes sjuttioårsdag. Han bodde ovanpå det som i dag är Systembolaget på Algatan och han hyllades av Trelleborgs alla skolbarn som samlats nedanför balkongerna.
Doktor Ljunggren var stadsfullmäktig i Trelleborg 1896 samt åren 1899 till 1930 och var dess vice ordförande under åren 1915 till 1919. Han avled i Trelleborg den 12 november 1934.
Doktor Ljunggrens plan heter området mellan Liljeborgsgatan och Frans Malmrosgatan, framför Hemgården, numera Vårdgymnasiet. Planen används främst för bollspel och julgransförsäljning vintertid.

Johan Kock har ofta kallats för Trelleborgsindustrins fader, och detta med all rätt. Grosshandlaren Johan Kock var en visionernas man, och han tvekade inte att fullfölja sina planer vare sig de ekonomiska kalkylerna var med eller mot honom. Än idag intar en stor och viktig plats i samhällslivet, nästan sextio år efter sin död. På Lejonhjälmsgränden driver Kockska stiftelserna en dagcentral för pensionärer i anslutning till lägenheter speciellt anpassade för äldre. Varje år delar stiftelserna ut flera miljoner till företrädesvis medicinsk forskning – allt i Johan och Greta Kocks namn.
Johan Henrik Kock föddes i Trelleborg den 17 april 1866, året innan Trelleborg återfick sina stadsrättigheter. Han kom från en gammal köpmanssläkt som redan på 1700-talet börjat driva handel i Trelleborg. Handelshuset Kock grundades 1825 och lever kvar än idag i Kocks bygghandel.
Johan Henriks far, Johan Aron, avled 1882, blott femtio år gammal. Han lämnade efter sig hustrun Augusta och sönerna Carl och Johan samt dottern Carolina. Johan var just fyllda 16 år när fadern hastigt lämnade jordelivet. Ansvaret för familjeföretaget föll tungt på den unge Johan, storebror Carl hade sedan tidigare ägnat sig åt lantbruk.
Sina första skolår undervisades Johan privat i hemmet och vid någon av de enskilda skolor som vid den tiden fanns i Trelleborg. Elva år gammal skrevs han in som elev vid Lunds privata elementarskola. Fem år senare, 1882, övergick han till handelsskola. När fadern avled samma år fick Johan ge sig i kast med verkligheten, vidare studier fick anstå.
I mitten av 1880-talet reste Johan utomlands, till Tyskland och Skottland för att studera den framväxande industrialismen. Våren 1887 skriver han till sin mor att han ämnar resa vidare till det stora landet i väster, Amerika. Men mor ville inte öppna plånboken och hösten 1888 var Johan tillbaka i Trelleborg efter fullgjord värnplikt vid Skånska Husarerna i Ljungbyhed.
Den 8 juli 1889 tog Johan Kock formellt över ledarskapet för familjeföretaget. En av hans första beslut var att specialisera sig – hittills hade familjen drivit både parti och detaljhandel. Den sistnämnda överläts till handlanden Fritz Holmgren från Anderslöv medan Johan Kock kunde koncentrera sig på grosshandel med spannmål, foder, timmer och annan byggnadsmaterial. Speciellt spannmålshandel var lönsamt på det bördiga Söderslätt.
Men även om affärerna gick allt bättre ville inte Johan Kock låta sig nöja med detta. Ute i Europa hade han sett hur industrierna växte upp. För att försäkra sig om mark för framtida ändamål köpte han in stora tomter norr om handelsgården. Än idag finns flera gamla Kocksföretag kvar i området.
I Tyskland hade Johan Kock tittat närmare på bryggerinäringen. Eftersom det fanns god tillgång till maltkorn nära Trelleborg beslöt han sig att satsa på ett bryggeri. I april 1894 lades grunden till Trelleborgs Bryggeri AB. Snart fick Trelleborgsbieren rykte om sig vida omkring. Snart fick ölen sällskap av lemonad och sodavatten.
Nere på kontinenten hade Johan Kock stiftat bekantskap med det nya fortskaffningsmedlet velocipeden. Den skulle bli en framgång också i Sverige menade han och beslöt sig för att satsa på en velocipedringsfabrik. Velox blev namnet för det företag som startade i november 1897. Det gick emellertid inte så bra och några år senare blev Velox till Trelleborgs Gummifabrik, sedan Helsingborgsdisponenten Henry Dunker gjort sig till kompanjon med Johan Kock.
Johan Kock lät sig emellertid inte nedslås av motgångar. Han startade Trelleborgs stenkolsbolag 1894, ett snickeri och möbelfabrik 1898, ett cementgjuteri och ett tegelbruk i Östra Grevie. Färg och fernissfabriken Iris blev inte så gammal, men kom att leva vidare som Gleitsmann, idag Akzo Nobel Inks. Trelleborgs Glasindustri startade 1919.
Han nöjde sig dock inte med företag i Trelleborg, Johan Kock engagerade sig långt utanför stadens gränser. Yllefabriken i Kristianstad, Kolkompaniet i Malmö och Ljungskogens Strandbad vid Skanör är några exempel. Han hade också stora planer för framtiden och ville bland annat anlägga en storflygplats utanför Trelleborg – detta långt innan flertalet varit i närheten av ett flygplan.
Johan Kock var gift med Greta, född Herrlin. Paret fick aldrig några barn utan donerade sin förmögenhet till olika stiftelser med inriktning på släkt, försköning och den så kallade fromma stiftelsen. Under årens lopp har åtskilliga miljoner delats ut till olika ändamål. Kockska stiftelserna står exempelvis bakom mycket av den konstnärliga utsmyckningen i Trelleborg. Johan Kock var också mycket engagerad i Planterings- och försköningsföreningen som han tog initiativ till, liksom bygget av Solfjädern i hamnen.
Själv står Johan Kock byst i den pampiga allén på S:ta Gertruds väg, parallellgata till hans egen Johan Kocksgatan. Johan Kocksgatan går förbi flera av hans företag – Gummit, G-Man, Bryggeriet och snickerifabriken. Två av de större bostadshus han lät bygga för sina anställda, barnrikehusen Alaska och Klondyke, ligger också längs den långa gatan.
Johan Kock dog 1 maj, 1945 och begravdes som den statsman han var i Trelleborg. Längs de granrisbeströdda gatorna stod sorgklädda människor. Johan Kock gav arbete och försörjning åt tusentals trelleborgare under mer än ett halvt sekel.

Ehrenbuschsgatan är ingen av de mera framträdande gatorna i Trelleborg. Återvändsgatan sträcker sig från Valldammsgatan i östvästlig riktning söder om kyrkan bort till Norregatan. Mannen som gett sitt namn åt gatan hade antagligen velat ha något som syntes lite mer. Å andra sidan har han fått sin viloplats inne i kyrkan, granne med predikstolen.
Här i Trelleborgs S:t Nicolai kyrka finns de jordiska kvarlevorna av Joakim Ehrenbusch, Ärrenbossen kallad. Han vilar i ett speciellt gravkor norr om predikstolen. I den mån han nu vilar – varje julnatt är han ute och far på vägarna som en osalig ande, enligt sägnen…
Joakim Ehrenbusch var en storman på forna tiders Söderslätt. Han var domare i Oxie, Skytts och Wemmenhögs härader. Det berättas om honom att han bl.a. såg till att befria Sjörups bönder från att var tjänare under officeren och bondeplågaren på Månstorps kungsgård. Ehrenbusch själv bodde i andra delen av Söderslätt, på Rydsgårds herrgård.
Det berättas att han en sen afton var på väg hem från en julfest i Malmö. Han tog vägen hem över isen med sin släde. Vid Fågelvik, strax väster om nuvarande Albäcksskogen, brast emellertid isen under ekipaget och Ehrenbusch hamnade i det iskalla vattnet. Liggande i vaken åkallade han den Högste och lovade att skänka två gårdar till kyrkan om han blev räddad ur sin nöd. Med hjälp av slädens skaklar lyckades Ehrenbusch ta sig upp ur vaken, medan häst och släde gick till botten. Väl räddad ångrade han emellertid sitt generösa löfte och ändrade det från två till en gård. Gården ligger då som nu i Tommarp.
Sin sista vila ville Ehrenbusch ha i Trelleborgs kyrka, där också skaklarna för evig tid skulle förvaras i ett speciellt inrett gravkor. Gravkoret vågade man inte göra något åt när i stort sett hela kyrkan revs och byggdes upp på nytt i slutet av 1800-talet. Utanför dörren hänger släktens vapen, och inne i koret står några kistor – och skaklar.
Varje julaftonsnatt ger sig emellertid Ehrenbuschen ut på vägarna igen. Som straff för sitt brutna löfte om två gårdar till kyrkan tvingas han upp ur sin kista för att köra till sitt gamla hem i Rydsgård och ändra i gåvobrevet. Han åker efter två stora svarta hundar som ”puster ill ur flabben och yenen e som rödglöenes illklot för att di ska kunne vise väjen i mörke natten”.
Innan solen går upp på juldagens morgon måste Ehrenbusch vara tillbaks i sin kista igen.
Frågan är om han tar vägen till Rydsgård över sin egen gata, det ligger ju nära till hands…

Greve Corfitz Beck-Friis roterar säkert i sin grav om han hör hur vanvördigt namnet på ”hans” gata i Trelleborg uttalas numera. I folkmun heter gatan som leder från Hamngatan till Stortorget ofta ”C B Friisgatan”, en styggelse med tanke på att B står för halva efternamnet. Rätteligen borde man kalla gatan för C Beck-Friisgatan eller varför inte uttala hela namnet? Det kan väl denne man som var en av förgrundsgestalterna bakom skapandet av Trelleborgs hamn vara värd?
Greve Corfitz Beck-Friis var herre till Börringekloster. Han levde under åren 1824 till 1897. Han var en inflytelserik riksdagsman i Första kammaren och som en livlig tillskyndare av hamnbygget i Trelleborg gjorde han stor nytta i Stockholm. Corfitz Beck-Friis var ordförande både i hamnbyggnadsaktiebolaget och senare i hamndirektionen som tog över när Trelleborg återfått sina stadsrättigheter.
Givetvis fanns greven på plats denna majdag år 1867 när Trelleborg steg upp ur nära 250 år av förnedring för att åter bli stad. Så här berättas det i Trelleborgs Posten den 22 maj:
”Sist Måndag blefwo Trelleborgs Borgmästare och Rådmän i sine embeten inställde. En stor del af stadens innewånare hade klockan half 10 förmiddagen infunnit sig å Rådhuset, hwarifrån man i procession begaf sig till kyrkan, der predikan hölls af församlingens Kyrkoherde. Då procession på wäg till kyrkan passerade stadens torg, der härvarande frivilliga skarpskyttekorps paraderade, slöt densamma sig till processionen. Efter slutad Gudstjenst begaf man sig tillbaka till Rådhuset, der installationsakten förrättades av Landssekreterare Krook, derwid assisterad af Landskamreraren Isberg.
Kl 2 samlades alla, som i förmiddagshögtidligheten deltagit till middag å Hotell Tre Lejon, hwartill, utom ofwannämnde herrar af Landshöfdinge-Embetet, woro inbjudne Ordföranden i Trelleborgs hamndirektion Grefwe Beck-Friis, Häradshöfdingen i Skytts härad Holmqvist, Kontraktsprosten i samma härad Pettersson, förste Landtmätare i länet, Skytts härads Landsstatstjenstemen m.fl.
H.M.Konungens skål föreslogs av Landssekreteraren Krook. Skålen dracks under lifliga hurrarop, beledsagades af fanfarer och 27 kanonskott, hwarefter hela församlingen uppstämde folksången. Borgmästare Kraak föreslog en skål för Länets Höfding, som icke kunnat tillstädeskomma, Landskamrereraren Isberg för den nya stadens framtid, Handlanden Kock för Grefwe Beck-Friis, derwid tolkande samhällets tacksamhet för den nit hwarmed Grefwen städse omfattat detta samhälles angelägenheter, Kyrkoherden Cederschiöld för de närwarande ledamöterne af länsstyrelsen, för de nya magistratspersonerna, för en allmän folkbeväpning och särskildt till Trelleborgs frivilliga skarpskyttekorps, hwilken sistnämnde skål besvarades av korpsens Kompanichef hr G Årnell”.
Att greve Beck-Friis hedrades på detta sätt beror förstås på hans arbete att ge Trelleborg den hamn som än idag är navet i stadens liv. Redan 1861 grundades Hamnbyggnadsaktiebolaget i Trelleborg”. Ledande man och ordförande var greve Beck-Friis. I mars 1862 fick företaget kunglig stadsfästelse. Redan från starten var intresset bland traktens lantbrukare stort och 1865 hade bolaget byggt en hamn bestående av två pirarmar av sten och en större lastbrygga av trä. Inlopp och hamnbassängen var muddrade till ett djup av första åtta, sedan elva fot. Sedan Trelleborg återfått sina stadsrättigheter fördes förhandlingar mellan bolaget och staden att ta över hamnen. Den 30 januari 1869 blev hamnen stadens egendom, styret sköttes av en nyvald hamndirektion med greve Beck-Friis som ordförande.

Engelbrektsgatan, denna långa gata som sträcker sig från öster till väster och på sitt sätt delar av stadens centrala del från norr, är något så ovanligt som en gata uppkallad med allenast ett förnamn. Det ligger nära till hands att tro att det skulle handla om Engelbrekt Engelbrektsson, frihetshjälten och hövitsmannen som ledde befrielsekriget mot Erik av Pommern på 1400-talet. Men så är ingalunda fallet. Skåne var vid den här tiden danskt och vad som tilldrog sig norr om Smålandsgränsen bekymrade nog föga odalmännen på Söderslätt.
Engelbrektsgatan i Trelleborg har fått sitt namn efter Engelbrekt Kock som tillsammans med sin bror Carl Jöran lade grunden till det Kockska handelshuset i Trelleborg. Engelbrekt Kock var farbror till Johan Kock, som är betydligt mer känd i Trelleborg än idag.
Kocks är Trelleborgs i särklass äldsta företag. 1825 startade Carl Jöran egen rörelse i Trelleborg. Då hade han drivit en affär i byn i flera år tillsammans med sin kusin Carl Fideli Ajgdelinger. Redan 1768 startade Carl Fredrik Kock en handelsbod i Trelleborg vid Gamla Torg.
Carl Jöran Kock tog sin yngre bror Engelbrekt till sin hjälp med rörelsen i Trelleborg sedan han 1829 beslutat sig för att expandera och öppna affär också i Malmö. I Trelleborg satsade bröderna på att bygga köpmansgården vid Östergatan, det hus där Musik & Dansskolan är inrymt i.
Engelbrekt Kock levde mellan åren 1815 och 1861.

Johan Ferdinand Hellman var bördig från Kungsbacka i Bohuslän där han föddes den 16 maj 1820. Han kom som ung till Trelleborg där han arbetade som handelsbokhållare redan före 19 års ålder. Redan 1843, blott 23 år gammal, kom J F Hellman att tillhöra ”Trelleborgs bys äldste”.
1856 startade han egen rörelse i Trelleborg. 1867 när Trelleborg återfick sina stadsrättigheter, tog J F Hellman säte i stadsfullmäktige. Där satt han bara ett år, till 1868. J F Hellman gick ur tiden i Trelleborg den 30 december 1893.
Idag lever J F Hellman kvar i form av namn på den lilla gatstumpen som går bakom Badhuset, mellan Hesekillegatan och Kraaksgatan. Hans namn har också till eftervärlden genom att han donerade sin förmögenhet till ”behövande medmänniskor av alla samhällsklasser inom Trelleborgs stad”. Pengar ur fonden delas ut varje vår.

Peter Lundbergsgatan eller gränden som den ofta kallas, är en av Trelleborgs mer obemärkta gator. Den lilla gatstumpen går mellan Trelleborgs kyrka och Gamla Torg, i de äldsta delarna av staden. Att vägen går upp till kyrkan är ingen slump, Peter Lundberg var nämligen kyrkoherde i Trelleborg.
Peter Lundberg föddes i Kristianstad 21 december 1825. Han blev student 1847 och prästvigdes 1855. Femton år senare blev han vice pastor i Trelleborg och utsågs till kyrkoherde 1876. I drygt ett kvarts sekel, till sin död år 1900 var han kyrkoherde i staden.
Peter Lundberg engagerade sig också i den världsliga makten. Han var stadsfullmäktig under åren 1876 till 1888. Han var ledamot i Trelleborgs stads sparbanks stiftelse från 1876 till sin bortgång, och han var landstingsman under åren 1880 till 1887.
Peter Lundberg dog den 14 augusti 1900 i Trelleborg. Han donerade sin kvarlåtenskap, en förmögenhet av icke ringa värde, till Trelleborgs stad och kyrka.
För eftervärlden har Peter Lundberg blivit mest känd som den man som offrade den gamla medeltidskyrkan i Trelleborg för det nybygge som restes under åren 1881-83. Kyrkobygget var mycket omstritt, och gillades inte av alla. Det fanns till och med de som försökte stoppa bygget men då hade rivningen redan startat. Idag finns bara delar av tornet kvar från den gamla kyrkan.

Flera personer med efternamnet Smith har haft stor betydelse i Trelleborgs utveckling. Gustaf Smith grundade speditionsföretaget med samma namn som så småningom kom att utvecklas till ett av landets ledande i sin bransch. Gustaf Smith spelade också en stor roll i mycket av livet i Trelleborg, men någon gata har aldrig kommit att uppkallas efter honom. Denna ära har emellertid vederfarits Carl Magnus Smith, grosshandlare och skeppsmäklare.
Carl Magnus Smith föddes i Herslöv på lille julafton 1822. Han kom att bli en av förgrundsgestalterna i den pånyttfödda staden Trelleborg. Tillsammans med Johan Kock och Frans Malmros stod Carl Smith bakom mycket av utvecklingen i Trelleborg.
Han var grosshandlare, industriman, konsul och grundare av Trelleborgs hamn. 1878 drev han genom att Trelleborg fick speciella torgdagar för kreatur i staden. Carl Smith grundade Trelleborgs Sockerbruk, ett bolag i vilket han var så väl styrelseordförande som verkställande direktör. Han var en av stiftarna bakom Sydsvenska assuransföreningen, han drev Trelleborgs dykeri och var ordförande och direktör för Minnesbergs tegelbruk. Carl Smith engagerade sig också starkt för järnvägstrafikens utbredning och satt i styrelsen för Lund-Trelleborgs Järnvägs AB. Bland övriga uppdrag kan nämnas styrelseledamot i Lunds sockerfabrik, en av grundarna till Skytts härads sparbank 1848 och ledamot i styrelsen för Trelleborgs stads sparbank mellan 1868 och 1893.
När Trelleborg blev köping 1845 fanns Carl Smith med vid rodret i egenskap av ledamot i municipalstyrelse. Under åren 1857 och 1858 var han styrelsens ordförande. Mellan 1867 och 1882 satt han i stadsfullmäktige. Som om det inte räckte med alla andra sysslor var denne mångkunnige man tillika brandchef!
Den 4 december 1895 gick Carl Smith ur tiden.
Carl Smithsgatan ligger på Västra Egna hem, mellan Kruthusgatan och Ståstorpsgatan, några kvarter från gamla Sockerbruksområdet.

Kraaksgatan är ett av dessa gatunamn i Trelleborg som verkar obegripligt om man inte känner till dess bakgrund. Gatan är nämligen uppkallad efter Carl Folke Reinhold Kraak, Trelleborgs förste borgmästare sedan staden fick sina stadsrättigheter åter 1867.
Kraaksgatan går mellan J W Wulffsgatan och Ripagatan, öster om Hesekillegatan.
Carl Kraak föddes i Simrishamn 1812. Han började som student i Lund 1826 och fortsatte därefter sina studier i Uppsala. 1833 avlade han juridisk examen i Uppsala.
Därefter flyttade han åter till sin födelsestad och blev vice häradshövding och tillförordnad borgmästare under åren 1858 till 1867 då han kallades till Trelleborg för att bli den pånyttfödda stadens första borgmästare. Han blev vald den 25 februari och installerades 20 maj. Dock hann Carl Kraak inte sätta några djupare spår i utvecklingen av det nya Trelleborg eftersom han avled den 5 maj 1868, blott 56 år gammal. Bevarat till eftervärlden är dock kunskapen om en ovanligt stor arbetskapacitet som denne från Österlen omflyttade jurist besatt.

J W Wulffsgatan är en kort gata bakom Badhuset, mellan Kraaksgatan och Kapellplan. Gatan har fått sitt namn efter föreståndaren vid Trelleborgs Landtbruksskola, J W Wulff, född 1833, död 1908.
J W Wulff föddes den 22 april i Hoby prästgård i Blekinge. 1849 började han som lantbrukselev hos som äldre bror H A Wulff. En kort tid hade han tjänst som bokhållare på ett större lantbruk i södra Skåne innan han 1861 tillträdde en befattning som kamrer och lärare på lantbruksuniversitetet i Alnarp. 1867 lämnade han Alnarp för att i egenskap av Nonnensk stipendiat besöka England och Skottland. Den första november samma år bosatte han sig i den nyblivna staden Trelleborg där han tog sig an den djärva uppgiften att grunda ett privat lantbruksläroverk. I 41 år kom J W Wulff att vara skolans ledare och ende lärare! Under den tiden hade skolan 1.300 elever, inte bara från Skåne utan från resten av Sverige, Finland, Norge, Danmark och Tyskland.
När hans skola firade 40-årsjubileum 1907 mötte ett hundratal lantbrukare upp för att hylla sin gamle lärare. Bland annat fick J W Wulff ta emot en tacksamhetsadress på en större silvertavla. Undertecknad med 150 namn. När den avhållne läraren skulle lämna den supé som hållits till hans ära på Teaterresturangen, spändes hästarna från vagnen som istället drogs av före detta elever.
Strax därefter tilldelades J W Wulff medaljen Illis quorom meruere labores i guld av åttonde storleken av kungen.
Den 6 september 1908 gick J W Wulff ur tiden. I juli 1909 restes en minnesvård över honom på hans grav, bekostad av hans elever.